Sverige och skönhet

Jag har länge känt att man som svensk inte får gilla skönhet. Vad jag avser är att vi svenskar är kända världen över för att vara extremt vackra, och tro mig - det stämmer! Men med detta har en extrem kärlek till naturen och det naturliga kommit, vilket jag också tycker är bra. Jag skrev ju i inlägget "Skönhetsoperationer" om mitt missnöje inför "köpandet av självförtroende" som hårt marknadsförs till unga tjejer idag. Vad jag dock tycker är väldigt synd är att man, framförallt som kvinna, inte tycks få gilla skönhetsbehandlingar. Om en man gillar skönhetsbehandlingar är han lite Beckham-esque metrosexuell och skön. Men en kvinna som gillar ansiktsbehandlingar, laserterapi, varningar, manikyrer, och allt vad som numera finns på menyn är istället en bimbo, patetisk, sorglig eller bara konstig.

Jag pratade med pappa om det här för ett tag sedan och uttryckte mitt missnöje. Jag fick nog min teori bekräftad när jag sa att jag använder en jättebra antirynkkräm och pappa utbrast, "men vad ska du med det till?" Ja han är ju min pappa, så det är ju klart han tycker att jag är tillräckligt vacker utan skönhetsprodukter och sådant. Men vi pratade om ämnet och han höll nog med mig ändå. Som svensk har man ett inbyggt anti-skönhetsfilter där man vill att alla ska vara fruktansvärt vackra, men inte göra något för att åstadkomma det…

Jag tycker därför att det är lite skönt ibland att bo i England. Här är folk dessvärre lagda åt det motsatta hållet och mottot "more is more" är en klassiker man ofta får höra. Det jag tycker är riktigt roligt är när man går och handlar smink. I Sverige ser sminkförsäljarna (eller vad man ska kalla de tjejer som jobbar på YSL, Chanel, Dior etc) ut som fotomodeller hela bunten. Så snygga att man nästan inte vågar sig fram med sitt fula nylle. Men här vill man nästan säga till dem att "bara för att du jobbar med smink behöver du inte ta på dig ALLT!" för det är dessvärre så de ser ut! Haha. En gång kollade jag på lite smink och tjejen som jobbade där smög sig upp på mig, "vill du att jag ska sminka dig lite?" Frågade hon och log ett brett leende som fick hennes extremt nästintill gråtonade foundationtunga hy att nästan krackelera. "Aldrig i livet" ville jag säga och backa därifrån som ur värsta skräckfilms scenen.

Jag har förresten precis hittat en salong i närheten som jag ska på konsultation hos i det nya året för att se om jag kan få laserbehandlig för mina finnar (Se inlägget "Vuxenacne")

Så nu vill jag dela med mig av lite enkla skönhetstips. Om man inte vill/ kan eller har råd att gå till en salong så bör man skaffa sig en Dermaroller. Nej, du behöver inte köpa en märkesroller, jag köpte båda mina (en 2,0 mm och en 1,0 mm) på eBay för £2 styck och de funkar hur bra som helst! Jag rullar dem med en organisk kallpressad olja för att minska irritation och underlätta återhämtning. Man ska även skaffa ett bra serum för sin hudtyp, problemområde och budget. Jag gillar Bare Minerals active cell renewal night serum. För övrigt kan jag varmt rekommendera Kiehl's double strength deep wrinke filler. OJ OJ OJ, använd den efter Dermarollern och sov ordentligt så ska du få se på grejor. För övrigt är det klassiker som gäller, sminka av dig varje kväll, tvätta ansiktet morgon och kväll, exfoliera regelbundet, rök inte, ät ordentligt och använd SPF 15 eller mer varje dag! (Så slipper man läderhud när man blir äldre)

Personligen tänker jag dock hålla mig borta från alla slags fillers och ingrepp av det slag. Jag gillar idén om att åldras med värdighet snarare än att se ut som Courtney Cox som nu, tack vare skönhetsoperationer dessvärre ser mycket äldre ut än de 48 år hon är.

Fejkade designerväskor

Jag kände en gång en kluvenhet inför de fejkade handväskorna. Jag vet inte var jag ska börja. Givetvis hatar jag allt de fejkade väskorna står för, de personer som går runt med dessa väskor, rentav paraderar dem inför världen med enorm stolthet. "Titta nu lurar jag dem alla" känns det liksom som de säger. Och hur vet jag detta? Jo, därför att jag en gång var en av dem.

Jag var i London med två kompisar och hade av någon outgrundlig anledning inte tagit med mig en handväska. Seriöst, jag kan inte minnas varför, men det var en god anledning till varför jag inte tog med en. (kan rentav ha varit att jag helt enkelt inte orkade "släpa runt" på en, haha). Hursomhelst, vi hade shoppat hela dagen och satt nu och åt på en restaurang, (fruktansvärt äcklig mat kan jag tillägga, svindyrt var det dessutom). Planen var nu att gå ut på kvällen, och att jag satt med alla mina nyförvärvade prylar i diverse påsar runt mig, mitt Oyster card, leg och betalkort nerknölade och nu skavande mot låret i fickan, tillsammans med min astmamedicin och ett paket tuggummi. Insikten slog till, detta kommer att bli jättejobbigt i kväll! Vi gick då till en affär med snygga designerväskor uppslängda i mängder på väggen. Det fanns inget tvivel om att de alla var fejk fejk fejk! För övrigt undrar jag hur i hela friden de kunde ha denna butik öppen mitt på Oxford Street i centrala London, ett stenkast från Selfridges och Bond st? Jag köpte mig en väldigt snygg och stilren "Gucci" väska, £25, en absolut perfekt kopia. Den här väskan blev sedan den väska jag använde under den säsongen. Helt otippat. Och folk gick verkligen på det! Alla var mycket imponerade över min mycket dyra väska och hur fin den var, och jag bjöd på det. Förnekade aldrig att det inte var en äkta Gucci och rentav stoltserade med den, tryggt vetande att jag minsann inte hade betalat £800 för den. Då handtagen på väskan en efter en gick av och jag således började tejpa tillbaka dem tänkte jag att jag nu måste skaffa en ny fejkdesignerväska och började leta på nätet efter en värdig ersättare. Det blev aldrig en fejk designerväska som ersatte den, utan en helt vanlig väska från French Connection.

Sakta med säkert försvann idén om en fejkväska ur huvudet på mig och mina ögon började öppnas. Det slog mig en vacker dag då jag befann mig på jobbet och såg en knakelibrakfull tjej på dansgolvet, starkt orangefärgad hud, ett uppenbart resultat av billig brun-utan-sol, klädd i en riktigt ful och mycket osmickrande liten klänning, med en Louis Vuitton väska hängandes över armen. Hela hennes person bara osade fejk, och jag menar då inte sillisar och ankläppar, utan det syntes att denna tjej inte hade råd med LV väskor. Det var en uppenbarelse. Sedan den dagen såg jag de fejkade handväskorna nästan lysa i sina ägares grepp. Jag menar inte att alla som har fejkväskor ser lite trashiga ut, jag vill kanske till och med tro och hoppas att jag var beviset på det själv. Men jag upplever en upplysning kring fejkväskorna, jag ser dem. Det är som om alla fejkväskor har blivit målade med "spionpenna" och jag kan se "spionbläcket" med mina ögon.

Victoria Beckham AW12, klart man blir sugen!

Men jag förstår varför folk köper dem, klart man vill ha en snygg designerväska, men hur ska man kunna ha råd med dem?! I mitt fall var det inte riktigt ett aktivt val, det var mer det faktum att butiken fanns och de var i min prisklass. Till saken ska jag tillägga att jag har väääldigt svårt för fula väskor, jag hade med andra ord inte kunnat skutta in till Primark och köpt en för £8. Så dessa fejkade designerväskor var ett mycket enkelt val. Att tillägga till diskussionen är det givetvis fruktansvärt omoraliskt att köpa fejkade designerväskor, något jag känner mig lite kräkfärdig över numera. Jag syftar givetvis främst på barnarbete förstås.

Så vad gör man då? Jag kände själv, då "Gucci" väskan gick sönder som sagt att jag var tvungen att skaffa en ny fejkväska. Man blir nästan hooked, för det finns inget alternativ. Men tänk till, H&M, Zara, French Connection etc spenderar alla miljoooner på designers varje år som gör tolkningar på catwalktrender. För mig tar det ungefär två -tre månader att hitta nästa säsongs handväska numera. Jag arbetar med mycket hög framförhållning, minutiöst studerar jag de senaste catwalkkollektionerna för den uppkommande säsongen och sedan börjar jakten. Jag vet precis vilka väsk-lookar jag är ute efter, så jag kollar alla nya kollektioner i de "vanliga" butikerna, och sedan även reorna av de nuvarande kollektionerna. Och visst fan hittar jag väskor, helt fantastiska sådana. Väskan på bilden köpte jag på rea inför vårsäsongen 2012, så otroligt fin och verkligen perfekt för säsongen. Jag blev stoppad nästan varje dag av människor som undrade var den var ifrån! Men det finns förstås även jävligt mycket skit därute! Det värsta jag vet är fejk-gulddetaljer, ful-fejkläder (Jag är mycket för fejkläder, men det får fan inte vara fult!) och sladdrighet. Jag blir ärligt talat äcklad av de fula väskorna! Så det gäller att ha tålamod.

Ett perfekt exempel på hur äckligt fula billiga väskor kan vara

Moral of the story, köp inte fejkväskorna, för ni lurar dessvärre ingen. Köp heller inte fula billigare väskor, för då gör ni inga tjänster till någon. Utan var kritisk, sålla kollektionerna, och leta leta leta efter den perfekta väskan. Till detta vill jag även tillägga; spara inte till den perfekta designerhandväskan, för sanningen är att handväsktrenderna går säsongsvis. Det är bättre att köpa en skitsnygg billig handväska att ha under en säsong, då får man köpa en ny sedan till nästa säsong utan att det bränner ett hål i plånboken! Begränsa dig heller inte till vanliga butiker, leta även second hand och på underbara Etsy, där det finns BRUTALT vackra handgjorda väskor i rimliga prisklasser. Jag kan garantera att ingen annan kommer att ha samma väska, så då slipper man det problemet.

Drömmen om Jack

I natt drömde jag att jag hade en hund som hette Jack. Han var en chokladbrun flat coated retriever, vilket var lite otippat eftersom det egentligen inte är en ras jag vill ha. Hursomhelst, i drömmen stals Jack och jag försökte desperat få tillbaka honom. Han stals inte av en person, utan precis som i alla drömmar så var det ett konstigt sammanhang som gjorde att han stals, det var ett administrativt fel med min email adress, haha. I slutet av drömmen blev vi i alla fall återförenade och jag grät så jag fick kramp, vaknade sedan av att jag storbölade...

Aww, min lille Jack nu saknar jag honom.

Nu kan jag inte sluta tänka på hundar. Det enda som stoppar mig att skaffa en är det faktum att jag bor här i England. Hade jag haft bostad och jobb i Stockholm hade det inte varit några problem alls. Men nu så måste jag vänta... Det är smärtsamt. Jag är en av de få människorna (känns så i alla fall, förhoppningsvis håller fler personer med mig) som inte har en favorit mellan katter och hundar. Det känns som en evigt återkommande diskussion, där man ska välja mellan antingen hundar eller katter som sin favorit. För mig är det som att välja mellan äpplen och bananer som favoritfrukt. Måste det ena utesluta det andra? Jag älskar både katter och hundar och en del av mig vill gärna bli en obehaglig kattkärring när jag blir äldre. Haha, det vore något det! Det lustiga med katter är att jag känner att jag ofta förstår dem. Jag hajjar hur tänket går liksom. De har så otroligt mycket personlighet och uttryck. Hundar likaså, men de känns lite knasigare på något vis... Fantastiska båda två i alla fall!

När jag var liten var jag så desperat efter en hund att jag var hund i många år. En gång när mamma hade gäster blev jag så nervös att jag låg under min säng och skällde som en hund under hela middagen. Ja det var väldigt konstigt...! Men ärligt talat så hade det gjort mig gott att ha en hund då jag var liten.

Jag vill som sagt helst ha både hundar och katter, ja jag talar plural! Jag kommer förstås inte att göra det på allvar, skaffa en hel drös katter och hundar. Men en hund och en katt ser jag vara realistiskt. Sen kommer valet... vilken hundras ska det bli. Finns så många olika vackra fantastiska hundar. Jag vill ha dem allihop! En irländsk setter har varit en dröm sedan jag var liten. Jag kände en irländsk setter när jag var liten som hette Lisa och vi var oskiljaktiga. Hon var granne med oss på landet och kom till mig varje morgon när jag var där på sommaren. Sen lekte vi nonstop hela dagen. Jag kände även en Beagle när jag var yngre som även hon hette Lisa, hon var skengravid och var så otroligt rolig. Min pappas kusiner hade även dem Beaglar och de var så fantastiskt intelligenta, för att inte tala om vackra! Problemet med Beaglar är att de kräver en hel hööööög av tålamod, kraft och tid, annars blir de odrägliga. Pojkvännens ex har två Beaglar som hon skaffade för "de var ju så söta". Stackars kvinnan kan inte ta dem någonstans, och de äter upp varenda pryl i hemmet. Tjenare, vad jobbigt! Nej ska man ha supersöta accesoarhundar så skulle det för min del bli en Pomeranian. En liten käftig och luden Pomeranian. En sådan vill jag skaffa nu nu nu, för det skulle vara realistiskt, även om/ när vi flyttar. Stoppa åbäket i väskan liksom, sen är vi på väg! Men sanningen är att det skulle nog bara stilla en hunger efter en hund, och även om de faktiskt är supersöta så vill jag hellre ha andra raser över denna. Ett alternativ till en potentiell "flytt-hund" som jag i många år har varit helt galen i har varit mopsar! Jag älskar deras sätt att vara på och deras små skrynkliga ansikten, snacka om att ha ett ansikte bara en mamma kan älska. De är helt fantastiska! Plötsligt, out of the blue, blev de den hetaste trendrasen i hela England! Alla som var någon skulle ha en och givetvis behandlades dem som accessoarer, vidrigt. Så jag har valt att tacka nej till mopsen, jag vill inte ha en trendhund, då finns det andra raser jag hellre vill ha. Som en Engelsk Bulldogg! Aaah, finns det något finare än deras vackra ögon? De känns så aristokratiska i sitt beteende. Vore de människor skulle de ha läsglasögon, röka pipa, tala om politik och gå på skogspromenader på hösten. Det hjälper att även pojkvännen är helt galen i dem med! Men om sanningen ska fram så vill jag ha en hund jag kan gå ut och springa med! Inte en träningskompis, utan jag menar att jag som människa är väldigt aktiv! Jag älskar tanken på att gå ut och leka med en hund i en park! Det är en av anledningarna till att jag faktiskt vill ha en. Ränna runt som en dåre och kasta en frisbee! Underbart! Så då tänkte jag mig en Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Kloka, vackra, snälla och aktiva som fasen! Men sen är de ju jättesvåra att få tag på... Suck... Så det blir kanske en strävhårigt tax istället, en liten Tjalle. From och vis.

Jag måste nog skaffa mig hunden snart dock, innan mitt hjärta förblöder av saknad.

Säljer saker på eBay

Jag har sålt ett par grejor på eBay. Det är alltid lika stressande, ibland undrar jag varför jag ens bryr mig. Jag är så orolig att människorna ska bli missnöjda eller att paketen inte ska komma fram ordentligt. Riktigt påfrestande måste jag säga. Idag ska jag skicka ett paket med en iPhone till Ryssland. Kan man lita på att det kommer fram ordentligt, eller har mina inbyggda fördomar tagit över mitt förnuft? Hursomhelst så har jag skickat ett meddelande till killen som vann mobilen med förslaget att han kan få paketet försäkrat om han vill. Lika bra att ge ett alternativ...

En gång sålde jag en Thomas Pink skjorta, den var i jättebra skick. Allt var frid och fröjd och paketet skickades i god tid, väl inslaget. Likväl fick jag en halvknasig feedback. Positiv feedback märk väl, men texten människan skrev var inte helt kanon. Grammatiskt sett var det katastrof! Det löd något i stil med: "Skjortan acceptabel var inte, tack leverans" Ja... jag vet inte vad man ska tro. Människan kontaktade mig aldrig för att klaga, så jag ska väl inte vara för paranoid över det.

I övrigt måste jag erkänna att jag älskar eBay! Mina klagomål till trots så gillar jag att sälja saker där. Det är så lätt och man tjänar ju faktiskt helt ok på det. Min triumf var då jag sålde en kanin-Kinderäggskollektion för £8, vem köper det liksom?! En annan gång sålde jag tomma Nintendo DS spelkartonger för £2-3 styck. Jag hade varit på semester till Barcelona och någon av städpersonalen (antar att de var dem, vet ej vem som annars hade tillgång till vårt rum) stal mitt resefodral med sex jävla spel! Efter att jag svalt bitterheten sålde jag alltså de tomma spelfodralen. Helknasigt att de faktiskt köptes!

Jag köper rätt mycket på eBay med. En kille på jobbet skröt för ett tag sen vitt och brett om att han köpt en ny espressomaskin. Ett kap han hittat i någon internetbutik för £100. Han var så vansinnigt nöjd och berättade om den nästan varje dag. Jag berättade att jag med köpt en espressomaskin ett tag sedan på eBay och att den enbart kostat £40. Han var inte imponerad, den kunde ju omöjligt vara lika bra som den han precis köpt! Efter en vecka eller så stod det klart att vi båda givetvis ägde samma typ av maskin. Jag blev mycket nöjd!

Jag har länge försökt bli medlem på Tradera.se, det skulle vara bekvämt att sälja mina saker till Sverige, eftersom jag har en hel del svenska dvd's, böcker etc. Men Tradera VÄGRAR att låta mig bli medlem. Jag förstår verkligen inte vad problemet är. Jag får dock intrycket att Blocket fortfarande regerar då det kommer till privatförsäljning i Sverige. Jag minns att jag ett tag var besatt av att skaffa mig en Diorväska. Jag var inne på Blocket mest varje dag för att hitta en billig. Givetvis var de flesta fejk, men det hindrade mig tydligen inte. Problemet var att jag hade en budget på typ 200kr, haha. Det kom jag inte långt på, och efter en månad eller så hade jag helt glömt Diorväskan. Slutet gott allting gott, och nu ryser jag bara jag ser skrället!

Rolig tröja! Egentligen avskyr jag hela "I heart" hypen, men den här var ändå kul

"SM i nazireferens"

Jag har lyssnat rätt mycket på Filip och Fredriks podcast den senaste tiden. I likhet med Alex och Sigges podcast har jag nyligen upptäckt denna podcast och gottar mig således i ett massivt arkiv. Det blir ett flertal poddare om dagen med andra ord.

Ett ständigt återkommande samtalsämne i Filip och Fredriks podcast är sketchen/intervjun med Emma Andersson från deras TV program "Ursäkta röran (vi bygger om)" detta var runt 2002 - SM i nazireferens. Där (aka.) Robinson-Emma blir intervjuad av Filip Hammar som ständigt gör nazirefrenser under intervjun för att få reaktioner från Emma. Givetvis blir det inga reaktioner från henne, utan hon svarar glatt på alla frågor och missar varenda nazireferens som ges. Jag insåg inte då hur otroligt mycket skit Filip och Fredrik fick för denna sketch/ intervju. Emma hade objektifierats av dem, det var synd om henne och hela sketchen var rakt av i bad taste. Dessutom hade någon journalist/krönikör (fråga mig inte vem, för det minns jag inte) menat att om sketchen hade gjort på ett mer Monty Python vis hade den funkat, nu saknades humorn och det hela var bara så dåligt. Osv, osv.

Jag blir så förbannat upprörd när jag hör alla dessa negativa kommentarer. När jag såg den här sketchen var jag runt 16 år gammal och den gav mig en insikt jag faktiskt bär med mig än idag. Jag vill aldrig vara så dum och outbildad! 

Det menar jag inte som något elakt mot Emma Andersson, hon är säkert en jättehärlig kvinna med massor av bra kvaliteter. Men, att missa 51 nazireferenser under en hel intervju är inte helt ok (ja, vissa var ju väldigt långsökta, men likväl.) Och jag tycker inte synd om henne för detta, jag tycker faktiskt att det är fel av henne! Förintelsen ÄR något vi alla måste kunna åtminstone något om. Av respekt till offren, och av förståelse för det nu upptrappande hatet mot muslimer MÅSTE vi vara utbildade om förintelsen. Det är inte okej att hon som vuxen kvinna inte kan och inte förstår detta.

Men om jag vänder på myntet, om jag i Emmas situation blir intervjuad och någon häver ur sig massor med kommentarer jag inte riktigt hänger med i så skulle jag säkert också bara nicka och le, förhålla mig lite skönt passiv liksom. Men hon tar ändå ett aktivt deltagande i intervjun, hon väljer svastikan över solstickan och "vill ge Leni Riefenstahl en chans" över Jonas Åkerlund. Jag tappar liksom all sympati för henne. Jag tycker alltså att det Filip och Fredrik gjorde med denna intervju var riktigt jävla viktigt. De visade en bild av kvinnor och ett mediasverige som då var på väg käpprätt åt skogen! Det var precis då som silikonbrudarna trädde in i mediasverige på allvar och blev de nya kvinnoförebilderna, Emma var ju en postergirl för många tjejer i min ålder och hon visade att man skulle vara snygg och dum! Ja runkobjekt rent av... Återigen vill jag absolut påpeka att detta inte är ett påhopp mot Emma, hennes intentioner var förhoppningsvis inte att vara en sådan förebild. Men det fanns ett väloljat maskineri bakom henne, som spottade ur sig Linda Rosingar och Emma Anderssonar mot oss tjejer, och vi åt upp det med hull och hår! Kolla bara på hur Sveriges största bloggerska (kan vara självutnämnt, jag har ingen oberoende statistik på detta) ser ut idag - Kissie, som tycks vara en ytterst sympatisk tjej med hjärtat på rätt ställe, men som ser ut som hon är hämtad direkt ur Aktuell Rapport. Och nej, att lära sig om förintelsen tror jag nog inte står högst upp på hennes lista heller.

Slutligen vill jag tillägga att sketchen/intervjun med Emma Andersson - SM i nazireferens är absolut comedy gold! Otroligt rolig! Och även om det då hyssjades och vyssjades kring den stackars sårade Emma i mediasverige så vill jag att världen ska veta att det Filip och Fredrik gjorde faktiskt var förbannat viktigt och det har kommit att betyda väldigt mycket för mig.

De svenska bloggbrudarna

De är unga, snygga, framgångsrika och sprängfyllda med åsikter, jag talar givetvis om de svenska bloggbrudarna.

Är jag den enda som är helt och hållet genomtrött på dem? Mer osköna människor har jag då aldrig upplevt. Jag var inne och svävade runt ämnet i inlägget "Jag sa precis vad jag tyckte", men känner nu att det kräver sitt eget inlägg.

Jag har spenderat ett par dagar med att lyssna på Alex och Sigges podcast. En podcast som stundtals får mig att skratta högt, stundtals vilja gråta och stundtals vilja slänga datorn i väggen. I alla fall så tycker jag att det är lite kul att få mina tidigare åsikter om Alex Schulman krossade. Jag måste erkänna, berättigat eller inte, tyckte jag tidigare att herr Schulman var ett jävla arsle! Jag har givetvis aldrig träffat mannen så har enbart skapat denna uppfattning om honom genom hur han porträtterades och delvis även valde att bli porträtterad i media. Han var, tillsammans med sin förra fru, en del av bloggeliten och tycktes alltid vara riktigt knakelibrakfull av åsiktsgalla att spy över folk. Det var min kära syster som tjatade på mig att börja lyssna på Alex och Sigges podcast, "den är såååå rolig, du kommer älska den!" Men va?! "Känner du mig inte alls?!", blev mitt svar. Nej, förklarade hon, han är inte alls sådär jobbig längre, han har skilt sig och blivit normal! Haha, och visst fan hade hon rätt. Så det var men en nyfunnen entusiasm för Schulman som jag började rota lite i den svenska bloggsfären, ett område jag gärna håller mig långt borta ifrån vanligtvis, men nyfikenheten på Schulmans exfru tog ett järngrepp om mig.

Så sitter jag här nu, ilsken, bitter och rentav förbannad på dessa kvinnor, bloggbrudarna. De skapar en så oattraktiv världsbild, med en attityd som säger "Here I am - take it, or fuck off!" Ett motto som jag vanligtvis skulle anse kanske varades lite coolt och tilltalande, har nu kommit att bli synonymt med dessa "fuck you"-pekande brudarna som väller ur sig sina starka åsikter över allt och alla. "Know me, know my ways" tycks vara deras levnadsmotto, och det används liksom som ursäkten till varför de helt tycks sakna solidaritet.

Aaa men yttrandefrihetslagen då? Man har faktiskt rätt att säga vad man tycker fritt i detta land! Ja, visst har vi alla det, men det är kanske inte det som är poängen jag försöker förmedla heller. Att brudarna har åsikter stör mig inte, att de uppenbarligen är mycket starka kvinnor stör mig givetvis inte heller, att de är snygga är förstås inget problem, men attityden... oj oj oj, attityden klarar jag inte av!

Häromdan befann jag mig i en mataffär och "råkade" lyssna på en tjej som berättade för sin killpolare om hennes äventyr ett par dagar tidigare. Storyn går som följer; hon hade hamnat i bråk med en annan tjej på en fest, häromdan satt hon på ett fik och fick syn på tjejen hon var så förbannad på och sprang då ut på gatan för att konfrontera henne. Ord växlas, tjej nummer två förklarar att hon var full på festen och att hon därför betett sig som hon gjorde. Tjej nummer ett accepterar inte detta och det slutar med att hon spottar den andra tjejen i ansiktet och går sin väg. (!!) Helt galen historia jag vet, men det jag störde mig på var att hon var så förbannat stolt över att hon spottat den andra tjejen i ansiktet. Hon verkligen njöt av att berätta detta för sin kompis och förtydligade om och om igen att hon "bara spottade henne i ansiktet och gick därifrån". En så fruktansvärt obehaglig attityd som jag verkligen inte klarar av. Det är den attityden - den där stoltheten över att man varit otrevlig som jag inte pallar! Hon berättade sedan en sjudundrans slutkläm på historien som lydde: "Hon ringde sedan och sa att hon polisanmält mig, jag sa 'fine, polisanmäl mig du, men du ska veta att jag tänker också polisanmäla dig!', 'varför?', sa hon, 'det ska du få se...' sa jag" Vilket fick mig att skratta lite lagom högt, raskt gick jag givetvis därifrån. Ville inte riskera att bli spottad på.

Kan man inte dela sina åsikter och vara trevlig samtidigt för att anses som frangångsrik som kvinna längre? Jag vägrar att tro att sådant är fallet. De här bloggbrudarna skapar en värld där kvinnorna ska ha rakbladstunga och sylvassa armbågar för att överhuvudtaget överleva. Jag tror givetvis att rakbladstungorna bottnar i en trevande osäkerhet inom bloggbrudarna. I allt större utsträckning använder vi sociala medier så som bloggar för att definiera vår egen identitet, alltså jaget. Och det är väl precis vad dessa kvinnor gör. De definierar sig själva och är förmodligen samtidigt livrädda för kritik, påhopp, känslan av att inte räcka till och kanske sitt utseende och använder då en dator och en stark attityd som sin sköld mot världen när de "finner sig själva". Det var väl lite det intrycket jag fick av Schulman i dessa podcastar med, alltså att han har många svagheter han lever med. Ju mer jag "lär känna" honom desto mer utlämnande ser jag att han är. Han berättar om sin terapi, sina svagheter och sina osäkerheter på ett väldigt modigt och hängivande sätt och blir på så vis även en starkare person tror jag. Sociala medier används alltså för att definiera våra identiteter, men den sociala responsen är minst lika viktig för vår identitetsbildning. Alltså hur andra ser oss, och där tror jag Schulman har hittat rätt. Han är fortfarande lika åsiktsfull som förut, men delar med sig av sig själv på ett sympatiskt vis som gör att han i mina ögon växer som människa och man, vilket givetvis betyder att andra ser det på samma vis. För mig gick han från att vara skrikig och full av tonårsattityd till att bli en kul och intressant person på bara ett par dagar.

Så snälla bloggbrudarna, ändra era jävla tråkiga och oorginella attityder! Jag tror att budskapet i era bloggar och era härliga kvaliteter som kvinnor försvinner bort i myllret av attityd.

Att acceptera döden

I inlägget "Att sörja ett djur" talar jag om min fina lilla katt Ingvar, och smärtan som är att sörja honom. Jag nämner även sorgen efter min mormor som gick bort för 15 år sedan.

Förra veckan gick min farfar bort, även han på tok för ung. En fantastisk man, med ett hjärta av guld. Min lillasyster har alltid haft ett liknande förhållande till honom som det jag hade till min mormor. Han var hennes allt i världen, och hon älskar honom gränslöst. De var bästa vänner och hade ett fantastiskt förhållande. Det är fruktansvärt svårt att se henne så ledsen, hon befinner sig i en annan värld. Jag förstår henne, jag förstår varenda känsla hon har. Jag upplever plötsligt något väldigt okontrollerbart inom mig själv. Att sörja min farfar är svårt nog, men att se min syster så förtvivlad är fruktansvärt. Det rör upp alla mina känslor för mormor och hennes bortgång, och plötsligt är jag där igen. 12 år gammal, mamma väcker mig en tidigt morgon och jag vet precis vad hon ska säga.

Jag vill kräkas ur mig all smärta, jag vill skrika bort allt det onda. Jag vill klösa bort all min hud för att bli av med det här fruktansvärda. Det har gått 15 år och jag blir inte av med yrseln då jag inser att hon inte finns här längre. På begravningen grät jag inte, det var för overkligt. Det var inte mormor jag såg i kistan, det var någon helt annan. Jag vägrade att gråta för den människan. I torsdags läste jag ett brev min syster hade skrivit om farfars bortgång. Jag grät okontrollerbart över orden jag läste, det var min smärta jag såg. Det var mina tankar hon skrev. Hon är där jag har befunnit mig de senaste 15 åren, och jag vill inte att hon ska känna såhär.

Jag går genom livet i ett ständigt stadium av fruktansvärda överraskningar. Jag blir alltid påmind om att mormor inte är här längre. När jag träffade min pojkvän och han skulle komma och hälsa på alla i Sverige för första gången så fick jag plötsligt en obehaglig överraskning, han kommer aldrig att träffa mormor. Då jag tog studenten så var mormor inte där, jag förstod inte varför. När jag flyttade till England slog det mig på planet att jag inte så hejdå till henne, men så kom jag ihåg. När jag lärde mig laga mat (på riktigt, inte bara koka ägg) ville jag berätta för henne, hon skulle bli så stolt! Ibland så vill jag ringa henne, men hittar inte hennes nummer i mobilen. Trots att det aldrig har funnits där. Det är en självklarhet att hon finns i mitt liv, men så upptäcker jag gång på gång att hon inte är där.

Jag undrar om det beror på min sorgeprocess, jag tillät mig aldrig att ta farväl av henne. Samma dag som hon dog skulle jag hälsa på henne, och det är som om jag fortfarande väntar på att få göra det. Jag tror inte att jag har accepterat att hon dog.

Men det gjorde hon, hon dog.

Det är bara ord för mig, de saknar betydelse.
Jag hoppas att min syster sörjer farfar, att hon tar farväl av honom och att hon accepterar att han är borta. Jag vill inte att hon ska gå igenom livet som jag gör, jag har ett hål i mitt hjärta och det blöder livet ur mig. Tiden läker tydligen alla sår, och jag väntar fortfarande på den dagen då jag accepterar mormors bortgång. Jag går inte runt hela dagarna och deppar, jag är väldigt lycklig. Men den ständiga överraskningen att mormor är död är en vansinnig smärta. Jag har lärt mig att kontrollera mig, smärtan kommer och jag sväljer den. Överraskningen ger mig en fruktansvärd yrsel, men jag tar tag i närmsta bordskant och skrattar för att "jag reste mig upp för fort". Och sedan vägrar jag acceptera att hon är borta. Ibland ser jag henne på film, men det klarar jag inte. Då kommer en våg av panik, jag vill kasta mig ut i havet och försvinna ner i djupet. Långt ner i det djupa lila-svarta mörkret. Det är inte så att jag vill dö, nej. Men ordet "inte" är den känslan jag känner. Bara inte. Och plötsligt sugs jag tillbaka in i verkligheten, haha jag har rest mig upp för fort igen och allt är som det ska vara. I morgon ska jag hälsa på mormor.

Sakta vi går genom stan

Jag är ingen feminist

Natalie Portman, vacker, talangfull och intelligent

Jag växte upp i ett samhälle som kämpade för kvinnors rätt i samhället, för jämställdhet och för framtida generationer. Då jag var 14 år slog det mig, tro det eller ej, men jag är ingen feminist. Ja, majoriteten av kvinnor vill nu banka in skallen på mig och skrika i mina öron till de domnar bort. Men vänta! Min teori är inte så radikal som den ger sken om att vara. Vad jag menar är att jag tror på jämställdhet, jag tror att kvinnor Är jämställda med män. Jag tror att kvinnor ska få lika lön för lika arbete, att kvinnor inte "förtjänar" att bli våldtagna om de är lite för fulla på en fest och har en kort kjol på sig, att kvinnor inte kacklar i mun på varandra, är flamsiga och allmänt oprofessionella på jobbet, att kvinnor vill och kan få mer av livet än att vara stämplade till att vara mammor, att kvinnor inte är slampor för att de gillar sex, att kvinnor kan vara vrålsnygga och kloka på samma gång, och tro det eller ej, att kvinnor inte är intresserade av att städa (ja Ajax jag pratar med er!), ja helt enkelt att kvinnor är... kvinnor. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så. Jag håller med om att orättvisan ska utplånas och att sexuella trakasserier är oacceptabelt. Men jag tror samtidigt inte på ett liv där kvinnor är... arga! Jag vägrar att låta mig själv vara ett kvinnooffer, vad jag menar är att jag inte tycker synd om mig själv för att jag är kvinna. Jag tar livet i en knytnäve och lever det, utan att känna mig förtryckt. Jag tror att det är då som problemen hopar sig. Givetvis står jag upp för kvinnor, och att bo i ett land som England, där kvinnorollen är extremt inrutad är en utmaning - tro mig! En tjej jag känner blev riktigt förbannad på mig häromdan när jag sa att jag inte ville gifta mig! Haha

Feminism för mig är ett aggressivt ord. Vi skulle väl aldrig kämpa för ett maskulinistiskt samhälle? Nej, det vore ju jättekonstigt. Jag känner också att den feminismen som porträtteras i media är manshatande, och jag, jag älskar män! Nej, jag tror istället att vi ska leva i jämställdhet och att vi ska kämpa för jämställdhet. Män blir också förtryckta, visst är det inte i lika stor omfattning som kvinnor i samhället men att tro att män inte har problem är ju lika jävla stenåldersaktigt som att tro att kvinnor inte kan köra bil. Det var inte längesedan män inte var tillåtna alls att vara hemma med sina nyfödda bebisar. Vad är det för vansinne?!

Nu vill jag inte att folk ska tro att jag lever i någon slags kokong och tror att jämställdheten vi upplever idag bara, eh, hände? Nej jag är så tacksam och stolt över vad tidigare generationens kvinnor har gjort för mig, mina systrar, bröder och vårt samhälle. Och det är tack vare de kvinnorna som jag är som jag är idag, stark och klok. Jag älskar att vara kvinna! Givetvis har vi fortfarande dessvärre lång väg att gå tills vi når ett jämställt samhälle, och ett där jämställdheten inte heller längre behöver vara något vi påminner om. Men jag tror på oss. Jag vet att min bror uppfostrar sin son till att behandla kvinnor som jämställda, det är inte ens något som är en fråga, det är en självklarhet. Som sagt jag tror på jämställdhet, (och att män är bättre än vad media-feminismen anser att de är!)

Min inspiration för detta inlägg är från artikeln "Ödesdigert misstag när feminismen skrotar jämställdheten" av Kristina Hultman i DN

Stockholms kollektivtrafik

DN rapporterar att det i vissa län är billigare i längden att planka än att köpa månadskort - "Billigare att åka fast än att köpa månadskort" DN 12-08-02. Varför är jag inte förvånad?

Just nu befinner jag och min lilla familj oss i flyttastider, visst flytten sker inte förrän om sex månader, men planering tar sin tid goda vänner. Jag bävar inför att återigen behöva spara pengar till månadskortet varje månad. Problemet är givetvis inte att man behöver betala för kollektivtrafiken. Det är inga som helst konstigheter. Nej, problemet ligger i hur mycket man förväntas betala i jämförelse med hur lite man får tillbaka. 

Tänk dig detta scenario; en iskall vintermorgon i december. Allt är kallt och mörkt. Med en pendlingstid till jobbet på en och en halv timme är det så dags att ge sig av. I vanlig ordning är pendeltåget försenat- Det är ju vinter! Problemet är bara att tåget sedan blir stående någonstans efter centralen... Som indignerad stockholmspendlare vet man att tågen bara passerar på ett fåtal spår just här, så det kan lätt bli lite förseningar, inga problem. Men att anlända till jobbet tre och en halv timme försent, utan ersättning från Connex (eller vem fan det då var som "skötte" kollektivtrafiken i vår kära hufvudstad) och att därmed även åka på en sjudundrans utskällning från chefen - kändes inte helt bra. 

Med denna lilla anekdot i bakhuvudet undrar jag, precis som de flesta i storstaden gör - vad betalar jag för? Och hur kommer det sig att priserna bara stiger och stiger utan att servicen märkbart förbättras. Jag kräver inte mycket, inga makalösa Guinness rekord hålla-tiderna-tidtabeller, ej heller att tunnelbanenätet  skulle omfatta Skavsta, eftersom det ju skulle vara så enkelt om man vill sticka iväg på en billig semester med Ryanair. Hör och häpna, jag vill bara att systemet ska fungera som det annonseras. 

Låt säga att du köpt en tröja på en helt vanlig butikskedja. Tröjan visar sig vara trasig och du får dina pengar tillbaka, inga konstigheter där. Ett företag har diverse ansvarigheter gentemot sina kunder  enligt konsumentköplagen. Eftersom SL en gång i tiden privatiserades anser jag att konsumentköplagen således skulle gälla här med. Jag köper en tjänst, som inte fungerar som den ska. Ipso facto - jag får mina pengar tillbaka. Jag undrar, är det bara jag som upplever det som ett riktigt problem?

Så vad blir konsekvenserna av DN:s rapport? Givetvis att priserna för plankning höjs, snarare än att månadskorten sänks. Surt.

Jag vill påpeka att jag inte är för plankning, man ska betala för en mottagen service. Men jag tycker att SL får härja lite fritt i kollektivtrafiken, utan att någon tycks lägga sig i. Priserna är för höga och utan konkurrens eller myndigheternas ingrepp ser jag inte hur det kan förbättras. Jag förstår att folk plankar.

Vuxenacne

Jag var 12 år gammal då jag fick min första finne. Innan dess hade jag perfekt hy, alldeles underbart len och porslinsslät. Finnarna bara dök upp den dag, och de bjöd in hela släkten! Jag var som en dalmatin, helt prickig - hela tiden! Detta var ju helt socialt accepterat då jag var 12, 13, 14 och 15 år gammal och jag visste att hur jobbigt det än var så skulle finnarna sakta men säkert försvinna, så jag brydde mig faktiskt inte så mycket. Men gissa vad? Inget hände. Finnarna bara fortsatte att blomma ut i mitt ansikte, över min rygg, mina bröst och i bland till och med på benen. Då jag var 18 år gammal hade jag provat all Clerasil och alla krämer Sverige någonsin har producerat, all antibiotika som någonsin skapats och outtömliga andra ideér, dieter osv. Inget, och jag menar INGET hände. Finnarna bara fortsatte att explodera fram i mitt ansikte. Mitt självförtroende började nu sakta men säkert att dvala, jag såg ut som en 13-åring med alla dessa finnar och jag började nu äcklas rejält av dem. Tillsist fick jag så en remiss till en dermatolog och jag fick min första dos Roaccutan. För dig som inte vet vad Roaccutan är så kan jag bidra med lite historik kring medicinen. Det är en svindyr tetracyklin som, enligt Wikipedia, först framtogs till att vara en cancerkur. Ja, om jag ska vara ärlig vet jag inte om det är sant eller inte, men det är en sjuhelvetes stark medicin som verkligen förstör levern och även kan ge svåra depressioner. Man tar medicinen i en kur på 6 månader och under denna tid bör man inte få en endaste solstråle på sin ömma hud, ej heller dricka en endaste ynka liten droppe alkohol. Som nybliven 19-åring och dessutom nybliven singeltjej var det en prövning, men hör och häpna det funkade! Finnarna försvann, min hy blev len och slät och fin igen.

Det var ren magi och jag var så himla lycklig! 

Surprise surprise, en vacker dag ett drygt år senare dök de upp igen. Likt en svärm invaderades mitt ansikte, och kampen togs så upp igen. Åren gick och medicinerna blev starkare och starkare, tills en remiss åter dök upp i min hand. Dermatologen kallade på mig, och Roaccutanet blev åter i min ägo. Detta hände för ett år sedan och precis som förra gången spreds lyckan åter inom mig, min hy blev len och slät och fin, denna gången dock full av acneärr och små milda rynkor. Jag var glad. De små fina rynkorna gav mig åldern tillbaka! Tro mig, att som 26 år gammal bli leg-kollad då man köper RedBull är så långt ifrån smickrande det kan bli! 

Men så sitter jag nu här... sex månader efter avslutad kur, med ett ansikte fullt av finnar. Jag ska inte överdriva, det är verkligen inte lika illa som det var innan, det är väldigt mycket bättre, och jag får inga finnar på ryggen eller bröstet alls! Nej de är enbart lokaliserade till ansiktet, tack och lov. Men jag är besviken. Jag är besviken på min kropp, varför gör den såhär mot mig? 

Mitt nästa steg i kampen blir i vanlig ordning att köpa den senaste mirakelkrämen som lovar allt och kostar äckligt mycket pengar, enbart för att jag sedan ska upptäcka att den givetvis inte funkar alls utan snarare ger mig fler finnar än innan. Jag ska nog även försöka akupunktur, en ny diet och mer mer mer träning! 

En lite skönt amerikansk-inspirerad idé jag hade tänkt mig på att försöka är att träffa en psykolog. Kanhända att mitt problem är psykosomatiskt? 

Jag är dock mycket tacksam över att veta att underbart vackra Cameron Diaz har samma problem som mig, det känns bra att veta att jag inte är ensam. Cameron, en vacker dag ska vi vinna!

Jag sa precis vad jag tyckte

Du vet den där ångesten som man har i kroppen morgonen efter en utekväll, då minnena sakta men säkert börjar fästa sig i medvetandet igen. Den där skälvande känslan som äter upp en, "aah, vad har jag gjort!" Den känslan har jag upplevt mycket ofta på senare tid. Nej, inte för att jag har panikfestat och dansat nätterna långa, utan för att jag har börjat böla ut vulgariteter till folk jag möter. Med vulgariteter menar jag att jag har gått och sagt saker jag känner och tycker. Ta gårdagen som exempel. Jag var ute och tog en öl med några kollegor varpå jag blir presenterad för Mr BlaBlaBla. "Hej BlaBlaBla, jättetrevligt att träffas, var jobbar du sa du?" "Jag jobbar på baren SiOchSå", "Aha den baren var jag på häromdan och nu ska jag minsann berätta för dig vad som var jättefel under mitt besök..."

iip

Vem häver ur sig sådant skit första gången de träffar en ny människa?! Hur kan jag tillåtas ut i allmänheten med mitt brutala tillvägagångssätt? Givetvis gjorde jag rätt i att påpeka att det var en hel del fel under besöket, men snälla någon, välj dina tillfällen kvinna!

Som jag tidigare nämnde är alltså inte detta första gången något sådant har hänt. Jag vet inte när det gick så snett? Å ena sidan känner jag att det är smått befriande att bara kunna berätta vad jag tycker och tänker. Vanligtvis är jag ju för rädd och jättesvensk för att våga något så läskigt, och jag ska berätta för dig att det faktiskt inte är så läskigt och obehagligt som man som supersvenne kanske tror. Vanligtvis blir folk lite ställda och sedan vågar de inte mucka med en resten av livet. "Hon där är en läskig typ, henne ska jag vara trevlig mot" Det funkar rätt så bra med andra ord. Det värsta som kan hända dock är att man tar det till det extrema. Finns det något värre än sådana människor som bara vräker ut sig otrevligheter och sedan helt fräckt bara skakar av sig ansvaret genom att yttra klassikern "Jag säger vad jag tycker, sån är jag, om du inte gillar det så fuck off!" Jag tänker inte nämna namn, men jag upplever det som att bloggvärlden i Sverige är full av dem! Jag blir alldeles kall inombords då de beskrivs som coola brudar, eller framgångsrika män. "Asså det är så skönt att bara höra nån som säger som det är liksom" Det är väl för fan inget att sträva efter?! Att hagla ut otrevligheter som ett jäkla maskingevär och sedan vända ryggen till. Nej usch, min mamma lärde mig att alltid ta ansvar för vad jag säger och gör. Det är något jag alltid kommer att ha med mig och är evigt tacksam över. Jag har givetvis en hel drös med åsikter tillhands i alla lägen, men jag vill gärna tro att jag kan vara rätt ansvarsfull och tillmötesgående. Jag antar att det är tack vare detta som jag har sådan brutal ångest över mitt uppförande på senare tiden. Jag måste välja mina tillfällen bättre och jag måste förstå att min humor ibland kan tas på fel sätt, för det krävs en återfallsplan som jag måste klura ut. Det får bli vid ett annat tillfälle.

Tillsvidare får jag tacka för mig, och säga att jag aldrig tycker att det är fel att säga vad man tycker och tänker, men lite ödmjuket har aldrig skadat!

Att sörja ett djur

Ett stort tabu i vårt moderna samhälle, att sörja ett djur. Kanske det rör sig om en liten hamster, en trofast hund eller en underbar häst. Som djurägare vet vi hur mycket djuren betyder för oss. Men nej, de går inte att jämföra med ett barn eller mormor eller vad nu folk än tror att vi "galna djurägare" påstår att de betyder för oss.

Min katt kommer att tas bort på onsdag

Det gör väldigt ont och jag kommer att sakna honom mycket, han är en liten karaktär. En fantastisk liten kille! Jag känner dock att min sorg är något som folk antingen är rädda för eller rentav arga över. Jag upplever det som att människor (i västvärlden) har det nog svårt att sörja människor som går bort, så hur ska man då sörja ett djur? Vad är det för vansinne?! Och jag förstår det. Smärtan då mormor gick bort har inte stillats det minsta, och hon gick bort 15 år sedan. Visst gråter jag inte över henne dagligen, eller skriver smärtsamma dikter och skriker min sorg över takåsarna. Men smärtan hugger likt en dolk i hjärtat då jag blir påmind att hon inte längre finns hos mig. Så jag förstår att folk är rädda för att sörja. Det gör ont och vi blir så brutalt påminda om hur okontrollerbart livet är.

Personligen tror jag sorgeprocessen är viktig. Jag tror att den är viktig även om det inte handlar om människor som står oss nära. Vi får sörja djur, tider i våra liv, en bil eller kanske bara något så banalt som en favoritkopp som gått i tusen bitar. Jag menar kanske inte att en begravningsprocess där vi bjuder in 200 personer är i sin ordning då vi tappar tuggummit som vi gillade så väldigt mycket, men att tillåtas att sörja det som gör oss ledsna tycker jag att vi ska få göra. Problemet är att vi hela tiden måste försvara vår sorg. Jag var en av de där konstiga människorna som var upprörd då Steve Jobs dog. Nej, jag har aldrig träffat honom, kände honom eller kände någon som kände någon som hade en moster som en gång träffade hans mamma. Han var en inspirationskälla för mig. Och helt enkelt så var det så att jag var ledsen, jag tyckte det var väldigt synd. Då min gammelfarmor dog frågade min dåvarande pojkvän varför jag var så ledsen, "Hur ofta träffade du henne egentligen?" Måste det alltid vara så att de man sörjer är sin mamma eller pappa? Kan man inte få vara berörd av annat i livet?

Jag tänker sörja min lille kissekung (han var så duktig på att kissa i lådan då han var liten vild kattunge). Inte för att han är som en son för mig, eller för att han är min enda riktiga vän eller något annat obehagligt. Jag kommer att sakna honom så enkelt är det. Jag kommer att sakna hans högljudda jamande och hans klumpighet. Hur intresserad han alltid är då man pysslar med något och hur han älskar att äta cornflakes. Jag kommer att sakna att leka med honom och hur härligt gosig han är, hur glad han blir när man kommer hem och hur rolig han ser ut när han sover alldeles raklång. Min lille pojke.

Skönhetsoperationer

Jag läste idag på DN:s hemsida att Socialstyrelsen vill införa 18-års gräns på skönhetsoperationer samt att de även vill att det ska krävas tillstånd för att få utföra skönhetsoperationer. Vad som är otroligt skrämmande med denna artikel är att jag trodde att detta givetvis redan var fallet. Så i dagsläget får vi inte köpa starksprit eller ens en endaste liten öl över 3.51% förrän vi är 20 (från Systemet), men det är fritt fram för oss att som sköna naiva 14-åringar skaffa bröstimplantat eller fixa näsan. Hur kan man som barn få fatta ett sådant beslut? Hur är det ok Sverige?

Här ska det tilläggas att hela detta inlägg syftar till skönhetsoperationer, alltså sådana som en helt normal, frisk och kry kvinna (eller man) väljer att utsätta sig för. Rekonstruktiva ingrepp har ett annat syfte, en annan mening och innebörd.

Hela PIP skandalen var ju nästintill skrattretande. Med denna vulgaritet menar jag givetvis inte att traumat av att ha gift i sin kropp är skrattretande, men det faktum att människorna har sagt ja till att låta främmande material införas i sin kropp, enbart för att de ska bli snygga, bara för att upptäcka att det var farligt! Nejmen, hoppsan! Givetvis är det inte ok att PIP implantaten var farliga, men i och med skandalen fick jag intrycket av att kvinnorna såg på en bröstförstoring som något de nästan kräver, eftersom "man ju får så bra självförtroende" och bla bla bullshit.
Att förstora brösten är ett invasivt operationsingrepp, det är inte bra för kroppen - Så enkelt är det! Så fatta min chock när jag nu läste denna artikel i DN, där Socialstyrelsen vill kräva att skönhetsoperationer utförs av specialläkare med tillstånd. Att det inte sedan dag ett har varit så är ju rent ut sagt helt     jävla     vansinnigt! Vem i hela världen skulle operera en tumör utan en onkolog? Vem vill föda barn utan en barnmorska? Och vem vill operera hjärtat utan en kardiolog?

Det var fantastiska Carolina Gynning som myntade termen "knulldocke-look" i sin bok Ego Woman. Aldrig har väl ett uttryck varit så deskriptivt?  Problemet är att de kvinnor som opererar sig aldrig kommer att ses i makthavande eller inflytelserika roller. Vad jag menar med det är att en Heidi Montag (bilden) look aldrig kommer att synas på en statsminister. Så ett barn får alltså fatta ett sådant slutgiltigt beslut efter att ha sett supersöta Selena Gomez kyssas med tonårsfavoriten Justin Bieber. Tanken att "sådär vill jag också se ut" sätter sig som ett litet frö i bakhuvudet. Ett quick-fix-facelift lovar oss evig lycka och skönhet inom 30 min, ja varför inte? Och plötsligt ser man ut som en 40-årig amerikansk hemmafru, trots att man bara är... 15. Riktigt obehagligt!


Idén att ett schysst litet boob-job ska ge oss självförtroende är riktigt skrämmande, vad hände med oss kvinnor?

När gick det så snett?

Och hörrni, skyll inte på de glittrande vackra kändisarna! Som vuxen, mogen och stark kvinna vet vi att de, under sina lager med smink, är vanliga dödliga precis som vi! 

Mitt liv som blekfis

Det var i tonåren som jag upptäckte det- jag är en blekfis! Som barn var jag mest bara irriterad på mamma och pappa som panikartat smorde in mig i solskyddsfaktor 15 (starkaste på jorden på sena 80 talet!) och tänkte väl aldrig en tanke på det faktum att jag var vitast i världen efter sommarlovet. Men strax efter puberteten drog igång och medvetandet om min egen kvinnlighet slog till som en käftsmäll såg jag det. Mina solbrända snygga kompisar som "varit på Mallis" på sommarlovet eller "åkt skidor i Chamonix" på sportlovet skrattade gott åt min mjölkvita nästan transparenta hudfärg. "Asså solar du aldrig eller?" var en ständigt återkommande fråga, och det var ju sant. Jag var för upptagen med bada, leka eller bara helt enkelt att springa runt för att hinna med något så omåttligt tråkigt som att sola. Men så var det ju som så att i och med att jag började växa in i min nyfunna roll som kvinna så kände jag att det var dags att börja sola. Efter omåttligt många misslyckade försök, som mest resulterade i sömnlösa nätter med svidande rödbränd hud som jag sedan, likt en orm, sakta men säkert ömsade, slog det mig att jag kanske inte KAN bli brun. Detta var givetvis något som kära mamma i många år försökt förklara för mig, men snälla nån inte lyssnar jag väl på hennes visdomsord förrän det är försent?!

Sanningen är att det är svårt att vara blek. Folk tror att det bara handlar om att man är "lat" när det kommer till solandet och de tar nästan illa upp. Personligen upplever jag det som ett ständigt återkommande problem, alltså inte för mig men för andra. Att föröka förstå hur jag kan vara så konstig som inte gillar att sola. Det faktum att jag inte kan bli brun tror de att jag hittar på. Min pojkvän tror (efter fyra år tillsammans) fortfarande att bara jag får tillräckligt med sol så kommer det att ske. Folk går liksom inte med på det! Att jag måste sitta i skuggan på soliga dagar är inte socialt accepterat. Sedan är det ju tråkigt att aldrig bara sporadiskt kunna springa ut under en solig dag utan att först ta 15 minuter och omsorgsfullt smörja in med solskyddsfaktorn. Jag vill tillägga att alla mina syskon har jättelätt för att bli bruna, jag drog nitlotten. Det tog tid för mig att acceptera det.

En vacker dag kom brun-utan-sol in i mitt liv, det var så dags för mig att bli brun! Jag frågade mamma vad hon trodde om min idé och hon bara skrattade, "Du kommer att se jättekonstig ut, acceptera att du är blek och att det är vackert istället" - Aldrig i livet! Jag vill vara brun, så jag drog på krämen och väntade med spänning på att äntligen se riktigt tan-tastic ut. Resultatet var i likhet med bilden bredvid. (Notera dock att det inte är jag på bilden, vill aldrig ta cred för en sådan skön look!) Brun utan sol har säkert sina fördelar, jag har inte upptäckt dem ännu...

Häromdan diskuterade vi solning på jobbet. Vi inledde samtalet med att skratta gott åt att jag är en Benetton reklam jämfört med alla andra. Minns ni dem? Ljushyade och mörkhyade människor i färgglada kläder som skrattade, kramades och hoppade runt. Härliga reklamer som jag nu förkroppsligar eftersom jag alltid - no questions asked, alltid är blekast av alla! Samtalet gick vidare till solaruim. De andra diskuterade vilt hur många gånger i vecka de solar, vilka solarium de går till och hur länge de går. En värld jag aldrig ens skulle våga tänka tanken på att träda in i! Jag frågade givetvis som de inte var lite oroliga över det faktum att de mer eller mindre tackar ja till hudcancer genom att sola i solarium? Nej det var tydligen inga problem, huvudsaken är ju att man är snygg. Såpass? Och när en av kollegorna sedan stolt berättade hur hudcancer går i hennes släkt och de alla dör av det, ville jag nästan skrika. "Vad är det för vansinne du håller på med?!" sa jag till henne, varpå hon skrattade och menade att hon kommer att få det ändå, så varför inte vara snygg samtidigt. Och där kom den - fördelen med att använda brun utan sol.   

Jag är nu 26 år gammal och har äntligen funnit mitt lugn och visshet i att min bleka, solskyddsfaktorsmorda, smälter-in-i-väggen-vita hud är fint. Jag är blek och jag gillar det! Och seriöst, hur kan man inte påstå att dessa två blekfisar är vansinnigt vackra? Inte fasen behöver man vara brun!

Min inspiration för detta inlägg kommer från Cissi Wallins artikel i DN 2012-06-17 "Jag får kommentarer för att jag är blek"