Jag är ingen feminist

Natalie Portman, vacker, talangfull och intelligent

Jag växte upp i ett samhälle som kämpade för kvinnors rätt i samhället, för jämställdhet och för framtida generationer. Då jag var 14 år slog det mig, tro det eller ej, men jag är ingen feminist. Ja, majoriteten av kvinnor vill nu banka in skallen på mig och skrika i mina öron till de domnar bort. Men vänta! Min teori är inte så radikal som den ger sken om att vara. Vad jag menar är att jag tror på jämställdhet, jag tror att kvinnor Är jämställda med män. Jag tror att kvinnor ska få lika lön för lika arbete, att kvinnor inte "förtjänar" att bli våldtagna om de är lite för fulla på en fest och har en kort kjol på sig, att kvinnor inte kacklar i mun på varandra, är flamsiga och allmänt oprofessionella på jobbet, att kvinnor vill och kan få mer av livet än att vara stämplade till att vara mammor, att kvinnor inte är slampor för att de gillar sex, att kvinnor kan vara vrålsnygga och kloka på samma gång, och tro det eller ej, att kvinnor inte är intresserade av att städa (ja Ajax jag pratar med er!), ja helt enkelt att kvinnor är... kvinnor. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så. Jag håller med om att orättvisan ska utplånas och att sexuella trakasserier är oacceptabelt. Men jag tror samtidigt inte på ett liv där kvinnor är... arga! Jag vägrar att låta mig själv vara ett kvinnooffer, vad jag menar är att jag inte tycker synd om mig själv för att jag är kvinna. Jag tar livet i en knytnäve och lever det, utan att känna mig förtryckt. Jag tror att det är då som problemen hopar sig. Givetvis står jag upp för kvinnor, och att bo i ett land som England, där kvinnorollen är extremt inrutad är en utmaning - tro mig! En tjej jag känner blev riktigt förbannad på mig häromdan när jag sa att jag inte ville gifta mig! Haha

Feminism för mig är ett aggressivt ord. Vi skulle väl aldrig kämpa för ett maskulinistiskt samhälle? Nej, det vore ju jättekonstigt. Jag känner också att den feminismen som porträtteras i media är manshatande, och jag, jag älskar män! Nej, jag tror istället att vi ska leva i jämställdhet och att vi ska kämpa för jämställdhet. Män blir också förtryckta, visst är det inte i lika stor omfattning som kvinnor i samhället men att tro att män inte har problem är ju lika jävla stenåldersaktigt som att tro att kvinnor inte kan köra bil. Det var inte längesedan män inte var tillåtna alls att vara hemma med sina nyfödda bebisar. Vad är det för vansinne?!

Nu vill jag inte att folk ska tro att jag lever i någon slags kokong och tror att jämställdheten vi upplever idag bara, eh, hände? Nej jag är så tacksam och stolt över vad tidigare generationens kvinnor har gjort för mig, mina systrar, bröder och vårt samhälle. Och det är tack vare de kvinnorna som jag är som jag är idag, stark och klok. Jag älskar att vara kvinna! Givetvis har vi fortfarande dessvärre lång väg att gå tills vi når ett jämställt samhälle, och ett där jämställdheten inte heller längre behöver vara något vi påminner om. Men jag tror på oss. Jag vet att min bror uppfostrar sin son till att behandla kvinnor som jämställda, det är inte ens något som är en fråga, det är en självklarhet. Som sagt jag tror på jämställdhet, (och att män är bättre än vad media-feminismen anser att de är!)

Min inspiration för detta inlägg är från artikeln "Ödesdigert misstag när feminismen skrotar jämställdheten" av Kristina Hultman i DN