Sverige och skönhet

Jag har länge känt att man som svensk inte får gilla skönhet. Vad jag avser är att vi svenskar är kända världen över för att vara extremt vackra, och tro mig - det stämmer! Men med detta har en extrem kärlek till naturen och det naturliga kommit, vilket jag också tycker är bra. Jag skrev ju i inlägget "Skönhetsoperationer" om mitt missnöje inför "köpandet av självförtroende" som hårt marknadsförs till unga tjejer idag. Vad jag dock tycker är väldigt synd är att man, framförallt som kvinna, inte tycks få gilla skönhetsbehandlingar. Om en man gillar skönhetsbehandlingar är han lite Beckham-esque metrosexuell och skön. Men en kvinna som gillar ansiktsbehandlingar, laserterapi, varningar, manikyrer, och allt vad som numera finns på menyn är istället en bimbo, patetisk, sorglig eller bara konstig.

Jag pratade med pappa om det här för ett tag sedan och uttryckte mitt missnöje. Jag fick nog min teori bekräftad när jag sa att jag använder en jättebra antirynkkräm och pappa utbrast, "men vad ska du med det till?" Ja han är ju min pappa, så det är ju klart han tycker att jag är tillräckligt vacker utan skönhetsprodukter och sådant. Men vi pratade om ämnet och han höll nog med mig ändå. Som svensk har man ett inbyggt anti-skönhetsfilter där man vill att alla ska vara fruktansvärt vackra, men inte göra något för att åstadkomma det…

Jag tycker därför att det är lite skönt ibland att bo i England. Här är folk dessvärre lagda åt det motsatta hållet och mottot "more is more" är en klassiker man ofta får höra. Det jag tycker är riktigt roligt är när man går och handlar smink. I Sverige ser sminkförsäljarna (eller vad man ska kalla de tjejer som jobbar på YSL, Chanel, Dior etc) ut som fotomodeller hela bunten. Så snygga att man nästan inte vågar sig fram med sitt fula nylle. Men här vill man nästan säga till dem att "bara för att du jobbar med smink behöver du inte ta på dig ALLT!" för det är dessvärre så de ser ut! Haha. En gång kollade jag på lite smink och tjejen som jobbade där smög sig upp på mig, "vill du att jag ska sminka dig lite?" Frågade hon och log ett brett leende som fick hennes extremt nästintill gråtonade foundationtunga hy att nästan krackelera. "Aldrig i livet" ville jag säga och backa därifrån som ur värsta skräckfilms scenen.

Jag har förresten precis hittat en salong i närheten som jag ska på konsultation hos i det nya året för att se om jag kan få laserbehandlig för mina finnar (Se inlägget "Vuxenacne")

Så nu vill jag dela med mig av lite enkla skönhetstips. Om man inte vill/ kan eller har råd att gå till en salong så bör man skaffa sig en Dermaroller. Nej, du behöver inte köpa en märkesroller, jag köpte båda mina (en 2,0 mm och en 1,0 mm) på eBay för £2 styck och de funkar hur bra som helst! Jag rullar dem med en organisk kallpressad olja för att minska irritation och underlätta återhämtning. Man ska även skaffa ett bra serum för sin hudtyp, problemområde och budget. Jag gillar Bare Minerals active cell renewal night serum. För övrigt kan jag varmt rekommendera Kiehl's double strength deep wrinke filler. OJ OJ OJ, använd den efter Dermarollern och sov ordentligt så ska du få se på grejor. För övrigt är det klassiker som gäller, sminka av dig varje kväll, tvätta ansiktet morgon och kväll, exfoliera regelbundet, rök inte, ät ordentligt och använd SPF 15 eller mer varje dag! (Så slipper man läderhud när man blir äldre)

Personligen tänker jag dock hålla mig borta från alla slags fillers och ingrepp av det slag. Jag gillar idén om att åldras med värdighet snarare än att se ut som Courtney Cox som nu, tack vare skönhetsoperationer dessvärre ser mycket äldre ut än de 48 år hon är.

Fejkade designerväskor

Jag kände en gång en kluvenhet inför de fejkade handväskorna. Jag vet inte var jag ska börja. Givetvis hatar jag allt de fejkade väskorna står för, de personer som går runt med dessa väskor, rentav paraderar dem inför världen med enorm stolthet. "Titta nu lurar jag dem alla" känns det liksom som de säger. Och hur vet jag detta? Jo, därför att jag en gång var en av dem.

Jag var i London med två kompisar och hade av någon outgrundlig anledning inte tagit med mig en handväska. Seriöst, jag kan inte minnas varför, men det var en god anledning till varför jag inte tog med en. (kan rentav ha varit att jag helt enkelt inte orkade "släpa runt" på en, haha). Hursomhelst, vi hade shoppat hela dagen och satt nu och åt på en restaurang, (fruktansvärt äcklig mat kan jag tillägga, svindyrt var det dessutom). Planen var nu att gå ut på kvällen, och att jag satt med alla mina nyförvärvade prylar i diverse påsar runt mig, mitt Oyster card, leg och betalkort nerknölade och nu skavande mot låret i fickan, tillsammans med min astmamedicin och ett paket tuggummi. Insikten slog till, detta kommer att bli jättejobbigt i kväll! Vi gick då till en affär med snygga designerväskor uppslängda i mängder på väggen. Det fanns inget tvivel om att de alla var fejk fejk fejk! För övrigt undrar jag hur i hela friden de kunde ha denna butik öppen mitt på Oxford Street i centrala London, ett stenkast från Selfridges och Bond st? Jag köpte mig en väldigt snygg och stilren "Gucci" väska, £25, en absolut perfekt kopia. Den här väskan blev sedan den väska jag använde under den säsongen. Helt otippat. Och folk gick verkligen på det! Alla var mycket imponerade över min mycket dyra väska och hur fin den var, och jag bjöd på det. Förnekade aldrig att det inte var en äkta Gucci och rentav stoltserade med den, tryggt vetande att jag minsann inte hade betalat £800 för den. Då handtagen på väskan en efter en gick av och jag således började tejpa tillbaka dem tänkte jag att jag nu måste skaffa en ny fejkdesignerväska och började leta på nätet efter en värdig ersättare. Det blev aldrig en fejk designerväska som ersatte den, utan en helt vanlig väska från French Connection.

Sakta med säkert försvann idén om en fejkväska ur huvudet på mig och mina ögon började öppnas. Det slog mig en vacker dag då jag befann mig på jobbet och såg en knakelibrakfull tjej på dansgolvet, starkt orangefärgad hud, ett uppenbart resultat av billig brun-utan-sol, klädd i en riktigt ful och mycket osmickrande liten klänning, med en Louis Vuitton väska hängandes över armen. Hela hennes person bara osade fejk, och jag menar då inte sillisar och ankläppar, utan det syntes att denna tjej inte hade råd med LV väskor. Det var en uppenbarelse. Sedan den dagen såg jag de fejkade handväskorna nästan lysa i sina ägares grepp. Jag menar inte att alla som har fejkväskor ser lite trashiga ut, jag vill kanske till och med tro och hoppas att jag var beviset på det själv. Men jag upplever en upplysning kring fejkväskorna, jag ser dem. Det är som om alla fejkväskor har blivit målade med "spionpenna" och jag kan se "spionbläcket" med mina ögon.

Victoria Beckham AW12, klart man blir sugen!

Men jag förstår varför folk köper dem, klart man vill ha en snygg designerväska, men hur ska man kunna ha råd med dem?! I mitt fall var det inte riktigt ett aktivt val, det var mer det faktum att butiken fanns och de var i min prisklass. Till saken ska jag tillägga att jag har väääldigt svårt för fula väskor, jag hade med andra ord inte kunnat skutta in till Primark och köpt en för £8. Så dessa fejkade designerväskor var ett mycket enkelt val. Att tillägga till diskussionen är det givetvis fruktansvärt omoraliskt att köpa fejkade designerväskor, något jag känner mig lite kräkfärdig över numera. Jag syftar givetvis främst på barnarbete förstås.

Så vad gör man då? Jag kände själv, då "Gucci" väskan gick sönder som sagt att jag var tvungen att skaffa en ny fejkväska. Man blir nästan hooked, för det finns inget alternativ. Men tänk till, H&M, Zara, French Connection etc spenderar alla miljoooner på designers varje år som gör tolkningar på catwalktrender. För mig tar det ungefär två -tre månader att hitta nästa säsongs handväska numera. Jag arbetar med mycket hög framförhållning, minutiöst studerar jag de senaste catwalkkollektionerna för den uppkommande säsongen och sedan börjar jakten. Jag vet precis vilka väsk-lookar jag är ute efter, så jag kollar alla nya kollektioner i de "vanliga" butikerna, och sedan även reorna av de nuvarande kollektionerna. Och visst fan hittar jag väskor, helt fantastiska sådana. Väskan på bilden köpte jag på rea inför vårsäsongen 2012, så otroligt fin och verkligen perfekt för säsongen. Jag blev stoppad nästan varje dag av människor som undrade var den var ifrån! Men det finns förstås även jävligt mycket skit därute! Det värsta jag vet är fejk-gulddetaljer, ful-fejkläder (Jag är mycket för fejkläder, men det får fan inte vara fult!) och sladdrighet. Jag blir ärligt talat äcklad av de fula väskorna! Så det gäller att ha tålamod.

Ett perfekt exempel på hur äckligt fula billiga väskor kan vara

Moral of the story, köp inte fejkväskorna, för ni lurar dessvärre ingen. Köp heller inte fula billigare väskor, för då gör ni inga tjänster till någon. Utan var kritisk, sålla kollektionerna, och leta leta leta efter den perfekta väskan. Till detta vill jag även tillägga; spara inte till den perfekta designerhandväskan, för sanningen är att handväsktrenderna går säsongsvis. Det är bättre att köpa en skitsnygg billig handväska att ha under en säsong, då får man köpa en ny sedan till nästa säsong utan att det bränner ett hål i plånboken! Begränsa dig heller inte till vanliga butiker, leta även second hand och på underbara Etsy, där det finns BRUTALT vackra handgjorda väskor i rimliga prisklasser. Jag kan garantera att ingen annan kommer att ha samma väska, så då slipper man det problemet.

Drömmen om Jack

I natt drömde jag att jag hade en hund som hette Jack. Han var en chokladbrun flat coated retriever, vilket var lite otippat eftersom det egentligen inte är en ras jag vill ha. Hursomhelst, i drömmen stals Jack och jag försökte desperat få tillbaka honom. Han stals inte av en person, utan precis som i alla drömmar så var det ett konstigt sammanhang som gjorde att han stals, det var ett administrativt fel med min email adress, haha. I slutet av drömmen blev vi i alla fall återförenade och jag grät så jag fick kramp, vaknade sedan av att jag storbölade...

Aww, min lille Jack nu saknar jag honom.

Nu kan jag inte sluta tänka på hundar. Det enda som stoppar mig att skaffa en är det faktum att jag bor här i England. Hade jag haft bostad och jobb i Stockholm hade det inte varit några problem alls. Men nu så måste jag vänta... Det är smärtsamt. Jag är en av de få människorna (känns så i alla fall, förhoppningsvis håller fler personer med mig) som inte har en favorit mellan katter och hundar. Det känns som en evigt återkommande diskussion, där man ska välja mellan antingen hundar eller katter som sin favorit. För mig är det som att välja mellan äpplen och bananer som favoritfrukt. Måste det ena utesluta det andra? Jag älskar både katter och hundar och en del av mig vill gärna bli en obehaglig kattkärring när jag blir äldre. Haha, det vore något det! Det lustiga med katter är att jag känner att jag ofta förstår dem. Jag hajjar hur tänket går liksom. De har så otroligt mycket personlighet och uttryck. Hundar likaså, men de känns lite knasigare på något vis... Fantastiska båda två i alla fall!

När jag var liten var jag så desperat efter en hund att jag var hund i många år. En gång när mamma hade gäster blev jag så nervös att jag låg under min säng och skällde som en hund under hela middagen. Ja det var väldigt konstigt...! Men ärligt talat så hade det gjort mig gott att ha en hund då jag var liten.

Jag vill som sagt helst ha både hundar och katter, ja jag talar plural! Jag kommer förstås inte att göra det på allvar, skaffa en hel drös katter och hundar. Men en hund och en katt ser jag vara realistiskt. Sen kommer valet... vilken hundras ska det bli. Finns så många olika vackra fantastiska hundar. Jag vill ha dem allihop! En irländsk setter har varit en dröm sedan jag var liten. Jag kände en irländsk setter när jag var liten som hette Lisa och vi var oskiljaktiga. Hon var granne med oss på landet och kom till mig varje morgon när jag var där på sommaren. Sen lekte vi nonstop hela dagen. Jag kände även en Beagle när jag var yngre som även hon hette Lisa, hon var skengravid och var så otroligt rolig. Min pappas kusiner hade även dem Beaglar och de var så fantastiskt intelligenta, för att inte tala om vackra! Problemet med Beaglar är att de kräver en hel hööööög av tålamod, kraft och tid, annars blir de odrägliga. Pojkvännens ex har två Beaglar som hon skaffade för "de var ju så söta". Stackars kvinnan kan inte ta dem någonstans, och de äter upp varenda pryl i hemmet. Tjenare, vad jobbigt! Nej ska man ha supersöta accesoarhundar så skulle det för min del bli en Pomeranian. En liten käftig och luden Pomeranian. En sådan vill jag skaffa nu nu nu, för det skulle vara realistiskt, även om/ när vi flyttar. Stoppa åbäket i väskan liksom, sen är vi på väg! Men sanningen är att det skulle nog bara stilla en hunger efter en hund, och även om de faktiskt är supersöta så vill jag hellre ha andra raser över denna. Ett alternativ till en potentiell "flytt-hund" som jag i många år har varit helt galen i har varit mopsar! Jag älskar deras sätt att vara på och deras små skrynkliga ansikten, snacka om att ha ett ansikte bara en mamma kan älska. De är helt fantastiska! Plötsligt, out of the blue, blev de den hetaste trendrasen i hela England! Alla som var någon skulle ha en och givetvis behandlades dem som accessoarer, vidrigt. Så jag har valt att tacka nej till mopsen, jag vill inte ha en trendhund, då finns det andra raser jag hellre vill ha. Som en Engelsk Bulldogg! Aaah, finns det något finare än deras vackra ögon? De känns så aristokratiska i sitt beteende. Vore de människor skulle de ha läsglasögon, röka pipa, tala om politik och gå på skogspromenader på hösten. Det hjälper att även pojkvännen är helt galen i dem med! Men om sanningen ska fram så vill jag ha en hund jag kan gå ut och springa med! Inte en träningskompis, utan jag menar att jag som människa är väldigt aktiv! Jag älskar tanken på att gå ut och leka med en hund i en park! Det är en av anledningarna till att jag faktiskt vill ha en. Ränna runt som en dåre och kasta en frisbee! Underbart! Så då tänkte jag mig en Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Kloka, vackra, snälla och aktiva som fasen! Men sen är de ju jättesvåra att få tag på... Suck... Så det blir kanske en strävhårigt tax istället, en liten Tjalle. From och vis.

Jag måste nog skaffa mig hunden snart dock, innan mitt hjärta förblöder av saknad.

Säljer saker på eBay

Jag har sålt ett par grejor på eBay. Det är alltid lika stressande, ibland undrar jag varför jag ens bryr mig. Jag är så orolig att människorna ska bli missnöjda eller att paketen inte ska komma fram ordentligt. Riktigt påfrestande måste jag säga. Idag ska jag skicka ett paket med en iPhone till Ryssland. Kan man lita på att det kommer fram ordentligt, eller har mina inbyggda fördomar tagit över mitt förnuft? Hursomhelst så har jag skickat ett meddelande till killen som vann mobilen med förslaget att han kan få paketet försäkrat om han vill. Lika bra att ge ett alternativ...

En gång sålde jag en Thomas Pink skjorta, den var i jättebra skick. Allt var frid och fröjd och paketet skickades i god tid, väl inslaget. Likväl fick jag en halvknasig feedback. Positiv feedback märk väl, men texten människan skrev var inte helt kanon. Grammatiskt sett var det katastrof! Det löd något i stil med: "Skjortan acceptabel var inte, tack leverans" Ja... jag vet inte vad man ska tro. Människan kontaktade mig aldrig för att klaga, så jag ska väl inte vara för paranoid över det.

I övrigt måste jag erkänna att jag älskar eBay! Mina klagomål till trots så gillar jag att sälja saker där. Det är så lätt och man tjänar ju faktiskt helt ok på det. Min triumf var då jag sålde en kanin-Kinderäggskollektion för £8, vem köper det liksom?! En annan gång sålde jag tomma Nintendo DS spelkartonger för £2-3 styck. Jag hade varit på semester till Barcelona och någon av städpersonalen (antar att de var dem, vet ej vem som annars hade tillgång till vårt rum) stal mitt resefodral med sex jävla spel! Efter att jag svalt bitterheten sålde jag alltså de tomma spelfodralen. Helknasigt att de faktiskt köptes!

Jag köper rätt mycket på eBay med. En kille på jobbet skröt för ett tag sen vitt och brett om att han köpt en ny espressomaskin. Ett kap han hittat i någon internetbutik för £100. Han var så vansinnigt nöjd och berättade om den nästan varje dag. Jag berättade att jag med köpt en espressomaskin ett tag sedan på eBay och att den enbart kostat £40. Han var inte imponerad, den kunde ju omöjligt vara lika bra som den han precis köpt! Efter en vecka eller så stod det klart att vi båda givetvis ägde samma typ av maskin. Jag blev mycket nöjd!

Jag har länge försökt bli medlem på Tradera.se, det skulle vara bekvämt att sälja mina saker till Sverige, eftersom jag har en hel del svenska dvd's, böcker etc. Men Tradera VÄGRAR att låta mig bli medlem. Jag förstår verkligen inte vad problemet är. Jag får dock intrycket att Blocket fortfarande regerar då det kommer till privatförsäljning i Sverige. Jag minns att jag ett tag var besatt av att skaffa mig en Diorväska. Jag var inne på Blocket mest varje dag för att hitta en billig. Givetvis var de flesta fejk, men det hindrade mig tydligen inte. Problemet var att jag hade en budget på typ 200kr, haha. Det kom jag inte långt på, och efter en månad eller så hade jag helt glömt Diorväskan. Slutet gott allting gott, och nu ryser jag bara jag ser skrället!

Rolig tröja! Egentligen avskyr jag hela "I heart" hypen, men den här var ändå kul

"SM i nazireferens"

Jag har lyssnat rätt mycket på Filip och Fredriks podcast den senaste tiden. I likhet med Alex och Sigges podcast har jag nyligen upptäckt denna podcast och gottar mig således i ett massivt arkiv. Det blir ett flertal poddare om dagen med andra ord.

Ett ständigt återkommande samtalsämne i Filip och Fredriks podcast är sketchen/intervjun med Emma Andersson från deras TV program "Ursäkta röran (vi bygger om)" detta var runt 2002 - SM i nazireferens. Där (aka.) Robinson-Emma blir intervjuad av Filip Hammar som ständigt gör nazirefrenser under intervjun för att få reaktioner från Emma. Givetvis blir det inga reaktioner från henne, utan hon svarar glatt på alla frågor och missar varenda nazireferens som ges. Jag insåg inte då hur otroligt mycket skit Filip och Fredrik fick för denna sketch/ intervju. Emma hade objektifierats av dem, det var synd om henne och hela sketchen var rakt av i bad taste. Dessutom hade någon journalist/krönikör (fråga mig inte vem, för det minns jag inte) menat att om sketchen hade gjort på ett mer Monty Python vis hade den funkat, nu saknades humorn och det hela var bara så dåligt. Osv, osv.

Jag blir så förbannat upprörd när jag hör alla dessa negativa kommentarer. När jag såg den här sketchen var jag runt 16 år gammal och den gav mig en insikt jag faktiskt bär med mig än idag. Jag vill aldrig vara så dum och outbildad! 

Det menar jag inte som något elakt mot Emma Andersson, hon är säkert en jättehärlig kvinna med massor av bra kvaliteter. Men, att missa 51 nazireferenser under en hel intervju är inte helt ok (ja, vissa var ju väldigt långsökta, men likväl.) Och jag tycker inte synd om henne för detta, jag tycker faktiskt att det är fel av henne! Förintelsen ÄR något vi alla måste kunna åtminstone något om. Av respekt till offren, och av förståelse för det nu upptrappande hatet mot muslimer MÅSTE vi vara utbildade om förintelsen. Det är inte okej att hon som vuxen kvinna inte kan och inte förstår detta.

Men om jag vänder på myntet, om jag i Emmas situation blir intervjuad och någon häver ur sig massor med kommentarer jag inte riktigt hänger med i så skulle jag säkert också bara nicka och le, förhålla mig lite skönt passiv liksom. Men hon tar ändå ett aktivt deltagande i intervjun, hon väljer svastikan över solstickan och "vill ge Leni Riefenstahl en chans" över Jonas Åkerlund. Jag tappar liksom all sympati för henne. Jag tycker alltså att det Filip och Fredrik gjorde med denna intervju var riktigt jävla viktigt. De visade en bild av kvinnor och ett mediasverige som då var på väg käpprätt åt skogen! Det var precis då som silikonbrudarna trädde in i mediasverige på allvar och blev de nya kvinnoförebilderna, Emma var ju en postergirl för många tjejer i min ålder och hon visade att man skulle vara snygg och dum! Ja runkobjekt rent av... Återigen vill jag absolut påpeka att detta inte är ett påhopp mot Emma, hennes intentioner var förhoppningsvis inte att vara en sådan förebild. Men det fanns ett väloljat maskineri bakom henne, som spottade ur sig Linda Rosingar och Emma Anderssonar mot oss tjejer, och vi åt upp det med hull och hår! Kolla bara på hur Sveriges största bloggerska (kan vara självutnämnt, jag har ingen oberoende statistik på detta) ser ut idag - Kissie, som tycks vara en ytterst sympatisk tjej med hjärtat på rätt ställe, men som ser ut som hon är hämtad direkt ur Aktuell Rapport. Och nej, att lära sig om förintelsen tror jag nog inte står högst upp på hennes lista heller.

Slutligen vill jag tillägga att sketchen/intervjun med Emma Andersson - SM i nazireferens är absolut comedy gold! Otroligt rolig! Och även om det då hyssjades och vyssjades kring den stackars sårade Emma i mediasverige så vill jag att världen ska veta att det Filip och Fredrik gjorde faktiskt var förbannat viktigt och det har kommit att betyda väldigt mycket för mig.