Vuxenacne

Jag var 12 år gammal då jag fick min första finne. Innan dess hade jag perfekt hy, alldeles underbart len och porslinsslät. Finnarna bara dök upp den dag, och de bjöd in hela släkten! Jag var som en dalmatin, helt prickig - hela tiden! Detta var ju helt socialt accepterat då jag var 12, 13, 14 och 15 år gammal och jag visste att hur jobbigt det än var så skulle finnarna sakta men säkert försvinna, så jag brydde mig faktiskt inte så mycket. Men gissa vad? Inget hände. Finnarna bara fortsatte att blomma ut i mitt ansikte, över min rygg, mina bröst och i bland till och med på benen. Då jag var 18 år gammal hade jag provat all Clerasil och alla krämer Sverige någonsin har producerat, all antibiotika som någonsin skapats och outtömliga andra ideér, dieter osv. Inget, och jag menar INGET hände. Finnarna bara fortsatte att explodera fram i mitt ansikte. Mitt självförtroende började nu sakta men säkert att dvala, jag såg ut som en 13-åring med alla dessa finnar och jag började nu äcklas rejält av dem. Tillsist fick jag så en remiss till en dermatolog och jag fick min första dos Roaccutan. För dig som inte vet vad Roaccutan är så kan jag bidra med lite historik kring medicinen. Det är en svindyr tetracyklin som, enligt Wikipedia, först framtogs till att vara en cancerkur. Ja, om jag ska vara ärlig vet jag inte om det är sant eller inte, men det är en sjuhelvetes stark medicin som verkligen förstör levern och även kan ge svåra depressioner. Man tar medicinen i en kur på 6 månader och under denna tid bör man inte få en endaste solstråle på sin ömma hud, ej heller dricka en endaste ynka liten droppe alkohol. Som nybliven 19-åring och dessutom nybliven singeltjej var det en prövning, men hör och häpna det funkade! Finnarna försvann, min hy blev len och slät och fin igen.

Det var ren magi och jag var så himla lycklig! 

Surprise surprise, en vacker dag ett drygt år senare dök de upp igen. Likt en svärm invaderades mitt ansikte, och kampen togs så upp igen. Åren gick och medicinerna blev starkare och starkare, tills en remiss åter dök upp i min hand. Dermatologen kallade på mig, och Roaccutanet blev åter i min ägo. Detta hände för ett år sedan och precis som förra gången spreds lyckan åter inom mig, min hy blev len och slät och fin, denna gången dock full av acneärr och små milda rynkor. Jag var glad. De små fina rynkorna gav mig åldern tillbaka! Tro mig, att som 26 år gammal bli leg-kollad då man köper RedBull är så långt ifrån smickrande det kan bli! 

Men så sitter jag nu här... sex månader efter avslutad kur, med ett ansikte fullt av finnar. Jag ska inte överdriva, det är verkligen inte lika illa som det var innan, det är väldigt mycket bättre, och jag får inga finnar på ryggen eller bröstet alls! Nej de är enbart lokaliserade till ansiktet, tack och lov. Men jag är besviken. Jag är besviken på min kropp, varför gör den såhär mot mig? 

Mitt nästa steg i kampen blir i vanlig ordning att köpa den senaste mirakelkrämen som lovar allt och kostar äckligt mycket pengar, enbart för att jag sedan ska upptäcka att den givetvis inte funkar alls utan snarare ger mig fler finnar än innan. Jag ska nog även försöka akupunktur, en ny diet och mer mer mer träning! 

En lite skönt amerikansk-inspirerad idé jag hade tänkt mig på att försöka är att träffa en psykolog. Kanhända att mitt problem är psykosomatiskt? 

Jag är dock mycket tacksam över att veta att underbart vackra Cameron Diaz har samma problem som mig, det känns bra att veta att jag inte är ensam. Cameron, en vacker dag ska vi vinna!

Jag sa precis vad jag tyckte

Du vet den där ångesten som man har i kroppen morgonen efter en utekväll, då minnena sakta men säkert börjar fästa sig i medvetandet igen. Den där skälvande känslan som äter upp en, "aah, vad har jag gjort!" Den känslan har jag upplevt mycket ofta på senare tid. Nej, inte för att jag har panikfestat och dansat nätterna långa, utan för att jag har börjat böla ut vulgariteter till folk jag möter. Med vulgariteter menar jag att jag har gått och sagt saker jag känner och tycker. Ta gårdagen som exempel. Jag var ute och tog en öl med några kollegor varpå jag blir presenterad för Mr BlaBlaBla. "Hej BlaBlaBla, jättetrevligt att träffas, var jobbar du sa du?" "Jag jobbar på baren SiOchSå", "Aha den baren var jag på häromdan och nu ska jag minsann berätta för dig vad som var jättefel under mitt besök..."

iip

Vem häver ur sig sådant skit första gången de träffar en ny människa?! Hur kan jag tillåtas ut i allmänheten med mitt brutala tillvägagångssätt? Givetvis gjorde jag rätt i att påpeka att det var en hel del fel under besöket, men snälla någon, välj dina tillfällen kvinna!

Som jag tidigare nämnde är alltså inte detta första gången något sådant har hänt. Jag vet inte när det gick så snett? Å ena sidan känner jag att det är smått befriande att bara kunna berätta vad jag tycker och tänker. Vanligtvis är jag ju för rädd och jättesvensk för att våga något så läskigt, och jag ska berätta för dig att det faktiskt inte är så läskigt och obehagligt som man som supersvenne kanske tror. Vanligtvis blir folk lite ställda och sedan vågar de inte mucka med en resten av livet. "Hon där är en läskig typ, henne ska jag vara trevlig mot" Det funkar rätt så bra med andra ord. Det värsta som kan hända dock är att man tar det till det extrema. Finns det något värre än sådana människor som bara vräker ut sig otrevligheter och sedan helt fräckt bara skakar av sig ansvaret genom att yttra klassikern "Jag säger vad jag tycker, sån är jag, om du inte gillar det så fuck off!" Jag tänker inte nämna namn, men jag upplever det som att bloggvärlden i Sverige är full av dem! Jag blir alldeles kall inombords då de beskrivs som coola brudar, eller framgångsrika män. "Asså det är så skönt att bara höra nån som säger som det är liksom" Det är väl för fan inget att sträva efter?! Att hagla ut otrevligheter som ett jäkla maskingevär och sedan vända ryggen till. Nej usch, min mamma lärde mig att alltid ta ansvar för vad jag säger och gör. Det är något jag alltid kommer att ha med mig och är evigt tacksam över. Jag har givetvis en hel drös med åsikter tillhands i alla lägen, men jag vill gärna tro att jag kan vara rätt ansvarsfull och tillmötesgående. Jag antar att det är tack vare detta som jag har sådan brutal ångest över mitt uppförande på senare tiden. Jag måste välja mina tillfällen bättre och jag måste förstå att min humor ibland kan tas på fel sätt, för det krävs en återfallsplan som jag måste klura ut. Det får bli vid ett annat tillfälle.

Tillsvidare får jag tacka för mig, och säga att jag aldrig tycker att det är fel att säga vad man tycker och tänker, men lite ödmjuket har aldrig skadat!

Att sörja ett djur

Ett stort tabu i vårt moderna samhälle, att sörja ett djur. Kanske det rör sig om en liten hamster, en trofast hund eller en underbar häst. Som djurägare vet vi hur mycket djuren betyder för oss. Men nej, de går inte att jämföra med ett barn eller mormor eller vad nu folk än tror att vi "galna djurägare" påstår att de betyder för oss.

Min katt kommer att tas bort på onsdag

Det gör väldigt ont och jag kommer att sakna honom mycket, han är en liten karaktär. En fantastisk liten kille! Jag känner dock att min sorg är något som folk antingen är rädda för eller rentav arga över. Jag upplever det som att människor (i västvärlden) har det nog svårt att sörja människor som går bort, så hur ska man då sörja ett djur? Vad är det för vansinne?! Och jag förstår det. Smärtan då mormor gick bort har inte stillats det minsta, och hon gick bort 15 år sedan. Visst gråter jag inte över henne dagligen, eller skriver smärtsamma dikter och skriker min sorg över takåsarna. Men smärtan hugger likt en dolk i hjärtat då jag blir påmind att hon inte längre finns hos mig. Så jag förstår att folk är rädda för att sörja. Det gör ont och vi blir så brutalt påminda om hur okontrollerbart livet är.

Personligen tror jag sorgeprocessen är viktig. Jag tror att den är viktig även om det inte handlar om människor som står oss nära. Vi får sörja djur, tider i våra liv, en bil eller kanske bara något så banalt som en favoritkopp som gått i tusen bitar. Jag menar kanske inte att en begravningsprocess där vi bjuder in 200 personer är i sin ordning då vi tappar tuggummit som vi gillade så väldigt mycket, men att tillåtas att sörja det som gör oss ledsna tycker jag att vi ska få göra. Problemet är att vi hela tiden måste försvara vår sorg. Jag var en av de där konstiga människorna som var upprörd då Steve Jobs dog. Nej, jag har aldrig träffat honom, kände honom eller kände någon som kände någon som hade en moster som en gång träffade hans mamma. Han var en inspirationskälla för mig. Och helt enkelt så var det så att jag var ledsen, jag tyckte det var väldigt synd. Då min gammelfarmor dog frågade min dåvarande pojkvän varför jag var så ledsen, "Hur ofta träffade du henne egentligen?" Måste det alltid vara så att de man sörjer är sin mamma eller pappa? Kan man inte få vara berörd av annat i livet?

Jag tänker sörja min lille kissekung (han var så duktig på att kissa i lådan då han var liten vild kattunge). Inte för att han är som en son för mig, eller för att han är min enda riktiga vän eller något annat obehagligt. Jag kommer att sakna honom så enkelt är det. Jag kommer att sakna hans högljudda jamande och hans klumpighet. Hur intresserad han alltid är då man pysslar med något och hur han älskar att äta cornflakes. Jag kommer att sakna att leka med honom och hur härligt gosig han är, hur glad han blir när man kommer hem och hur rolig han ser ut när han sover alldeles raklång. Min lille pojke.