Jag sa precis vad jag tyckte

Du vet den där ångesten som man har i kroppen morgonen efter en utekväll, då minnena sakta men säkert börjar fästa sig i medvetandet igen. Den där skälvande känslan som äter upp en, "aah, vad har jag gjort!" Den känslan har jag upplevt mycket ofta på senare tid. Nej, inte för att jag har panikfestat och dansat nätterna långa, utan för att jag har börjat böla ut vulgariteter till folk jag möter. Med vulgariteter menar jag att jag har gått och sagt saker jag känner och tycker. Ta gårdagen som exempel. Jag var ute och tog en öl med några kollegor varpå jag blir presenterad för Mr BlaBlaBla. "Hej BlaBlaBla, jättetrevligt att träffas, var jobbar du sa du?" "Jag jobbar på baren SiOchSå", "Aha den baren var jag på häromdan och nu ska jag minsann berätta för dig vad som var jättefel under mitt besök..."

iip

Vem häver ur sig sådant skit första gången de träffar en ny människa?! Hur kan jag tillåtas ut i allmänheten med mitt brutala tillvägagångssätt? Givetvis gjorde jag rätt i att påpeka att det var en hel del fel under besöket, men snälla någon, välj dina tillfällen kvinna!

Som jag tidigare nämnde är alltså inte detta första gången något sådant har hänt. Jag vet inte när det gick så snett? Å ena sidan känner jag att det är smått befriande att bara kunna berätta vad jag tycker och tänker. Vanligtvis är jag ju för rädd och jättesvensk för att våga något så läskigt, och jag ska berätta för dig att det faktiskt inte är så läskigt och obehagligt som man som supersvenne kanske tror. Vanligtvis blir folk lite ställda och sedan vågar de inte mucka med en resten av livet. "Hon där är en läskig typ, henne ska jag vara trevlig mot" Det funkar rätt så bra med andra ord. Det värsta som kan hända dock är att man tar det till det extrema. Finns det något värre än sådana människor som bara vräker ut sig otrevligheter och sedan helt fräckt bara skakar av sig ansvaret genom att yttra klassikern "Jag säger vad jag tycker, sån är jag, om du inte gillar det så fuck off!" Jag tänker inte nämna namn, men jag upplever det som att bloggvärlden i Sverige är full av dem! Jag blir alldeles kall inombords då de beskrivs som coola brudar, eller framgångsrika män. "Asså det är så skönt att bara höra nån som säger som det är liksom" Det är väl för fan inget att sträva efter?! Att hagla ut otrevligheter som ett jäkla maskingevär och sedan vända ryggen till. Nej usch, min mamma lärde mig att alltid ta ansvar för vad jag säger och gör. Det är något jag alltid kommer att ha med mig och är evigt tacksam över. Jag har givetvis en hel drös med åsikter tillhands i alla lägen, men jag vill gärna tro att jag kan vara rätt ansvarsfull och tillmötesgående. Jag antar att det är tack vare detta som jag har sådan brutal ångest över mitt uppförande på senare tiden. Jag måste välja mina tillfällen bättre och jag måste förstå att min humor ibland kan tas på fel sätt, för det krävs en återfallsplan som jag måste klura ut. Det får bli vid ett annat tillfälle.

Tillsvidare får jag tacka för mig, och säga att jag aldrig tycker att det är fel att säga vad man tycker och tänker, men lite ödmjuket har aldrig skadat!