Att acceptera döden

I inlägget "Att sörja ett djur" talar jag om min fina lilla katt Ingvar, och smärtan som är att sörja honom. Jag nämner även sorgen efter min mormor som gick bort för 15 år sedan.

Förra veckan gick min farfar bort, även han på tok för ung. En fantastisk man, med ett hjärta av guld. Min lillasyster har alltid haft ett liknande förhållande till honom som det jag hade till min mormor. Han var hennes allt i världen, och hon älskar honom gränslöst. De var bästa vänner och hade ett fantastiskt förhållande. Det är fruktansvärt svårt att se henne så ledsen, hon befinner sig i en annan värld. Jag förstår henne, jag förstår varenda känsla hon har. Jag upplever plötsligt något väldigt okontrollerbart inom mig själv. Att sörja min farfar är svårt nog, men att se min syster så förtvivlad är fruktansvärt. Det rör upp alla mina känslor för mormor och hennes bortgång, och plötsligt är jag där igen. 12 år gammal, mamma väcker mig en tidigt morgon och jag vet precis vad hon ska säga.

Jag vill kräkas ur mig all smärta, jag vill skrika bort allt det onda. Jag vill klösa bort all min hud för att bli av med det här fruktansvärda. Det har gått 15 år och jag blir inte av med yrseln då jag inser att hon inte finns här längre. På begravningen grät jag inte, det var för overkligt. Det var inte mormor jag såg i kistan, det var någon helt annan. Jag vägrade att gråta för den människan. I torsdags läste jag ett brev min syster hade skrivit om farfars bortgång. Jag grät okontrollerbart över orden jag läste, det var min smärta jag såg. Det var mina tankar hon skrev. Hon är där jag har befunnit mig de senaste 15 åren, och jag vill inte att hon ska känna såhär.

Jag går genom livet i ett ständigt stadium av fruktansvärda överraskningar. Jag blir alltid påmind om att mormor inte är här längre. När jag träffade min pojkvän och han skulle komma och hälsa på alla i Sverige för första gången så fick jag plötsligt en obehaglig överraskning, han kommer aldrig att träffa mormor. Då jag tog studenten så var mormor inte där, jag förstod inte varför. När jag flyttade till England slog det mig på planet att jag inte så hejdå till henne, men så kom jag ihåg. När jag lärde mig laga mat (på riktigt, inte bara koka ägg) ville jag berätta för henne, hon skulle bli så stolt! Ibland så vill jag ringa henne, men hittar inte hennes nummer i mobilen. Trots att det aldrig har funnits där. Det är en självklarhet att hon finns i mitt liv, men så upptäcker jag gång på gång att hon inte är där.

Jag undrar om det beror på min sorgeprocess, jag tillät mig aldrig att ta farväl av henne. Samma dag som hon dog skulle jag hälsa på henne, och det är som om jag fortfarande väntar på att få göra det. Jag tror inte att jag har accepterat att hon dog.

Men det gjorde hon, hon dog.

Det är bara ord för mig, de saknar betydelse.
Jag hoppas att min syster sörjer farfar, att hon tar farväl av honom och att hon accepterar att han är borta. Jag vill inte att hon ska gå igenom livet som jag gör, jag har ett hål i mitt hjärta och det blöder livet ur mig. Tiden läker tydligen alla sår, och jag väntar fortfarande på den dagen då jag accepterar mormors bortgång. Jag går inte runt hela dagarna och deppar, jag är väldigt lycklig. Men den ständiga överraskningen att mormor är död är en vansinnig smärta. Jag har lärt mig att kontrollera mig, smärtan kommer och jag sväljer den. Överraskningen ger mig en fruktansvärd yrsel, men jag tar tag i närmsta bordskant och skrattar för att "jag reste mig upp för fort". Och sedan vägrar jag acceptera att hon är borta. Ibland ser jag henne på film, men det klarar jag inte. Då kommer en våg av panik, jag vill kasta mig ut i havet och försvinna ner i djupet. Långt ner i det djupa lila-svarta mörkret. Det är inte så att jag vill dö, nej. Men ordet "inte" är den känslan jag känner. Bara inte. Och plötsligt sugs jag tillbaka in i verkligheten, haha jag har rest mig upp för fort igen och allt är som det ska vara. I morgon ska jag hälsa på mormor.

Sakta vi går genom stan

Jag är ingen feminist

Natalie Portman, vacker, talangfull och intelligent

Jag växte upp i ett samhälle som kämpade för kvinnors rätt i samhället, för jämställdhet och för framtida generationer. Då jag var 14 år slog det mig, tro det eller ej, men jag är ingen feminist. Ja, majoriteten av kvinnor vill nu banka in skallen på mig och skrika i mina öron till de domnar bort. Men vänta! Min teori är inte så radikal som den ger sken om att vara. Vad jag menar är att jag tror på jämställdhet, jag tror att kvinnor Är jämställda med män. Jag tror att kvinnor ska få lika lön för lika arbete, att kvinnor inte "förtjänar" att bli våldtagna om de är lite för fulla på en fest och har en kort kjol på sig, att kvinnor inte kacklar i mun på varandra, är flamsiga och allmänt oprofessionella på jobbet, att kvinnor vill och kan få mer av livet än att vara stämplade till att vara mammor, att kvinnor inte är slampor för att de gillar sex, att kvinnor kan vara vrålsnygga och kloka på samma gång, och tro det eller ej, att kvinnor inte är intresserade av att städa (ja Ajax jag pratar med er!), ja helt enkelt att kvinnor är... kvinnor. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så. Jag håller med om att orättvisan ska utplånas och att sexuella trakasserier är oacceptabelt. Men jag tror samtidigt inte på ett liv där kvinnor är... arga! Jag vägrar att låta mig själv vara ett kvinnooffer, vad jag menar är att jag inte tycker synd om mig själv för att jag är kvinna. Jag tar livet i en knytnäve och lever det, utan att känna mig förtryckt. Jag tror att det är då som problemen hopar sig. Givetvis står jag upp för kvinnor, och att bo i ett land som England, där kvinnorollen är extremt inrutad är en utmaning - tro mig! En tjej jag känner blev riktigt förbannad på mig häromdan när jag sa att jag inte ville gifta mig! Haha

Feminism för mig är ett aggressivt ord. Vi skulle väl aldrig kämpa för ett maskulinistiskt samhälle? Nej, det vore ju jättekonstigt. Jag känner också att den feminismen som porträtteras i media är manshatande, och jag, jag älskar män! Nej, jag tror istället att vi ska leva i jämställdhet och att vi ska kämpa för jämställdhet. Män blir också förtryckta, visst är det inte i lika stor omfattning som kvinnor i samhället men att tro att män inte har problem är ju lika jävla stenåldersaktigt som att tro att kvinnor inte kan köra bil. Det var inte längesedan män inte var tillåtna alls att vara hemma med sina nyfödda bebisar. Vad är det för vansinne?!

Nu vill jag inte att folk ska tro att jag lever i någon slags kokong och tror att jämställdheten vi upplever idag bara, eh, hände? Nej jag är så tacksam och stolt över vad tidigare generationens kvinnor har gjort för mig, mina systrar, bröder och vårt samhälle. Och det är tack vare de kvinnorna som jag är som jag är idag, stark och klok. Jag älskar att vara kvinna! Givetvis har vi fortfarande dessvärre lång väg att gå tills vi når ett jämställt samhälle, och ett där jämställdheten inte heller längre behöver vara något vi påminner om. Men jag tror på oss. Jag vet att min bror uppfostrar sin son till att behandla kvinnor som jämställda, det är inte ens något som är en fråga, det är en självklarhet. Som sagt jag tror på jämställdhet, (och att män är bättre än vad media-feminismen anser att de är!)

Min inspiration för detta inlägg är från artikeln "Ödesdigert misstag när feminismen skrotar jämställdheten" av Kristina Hultman i DN