Skönhetsoperationer

Jag läste idag på DN:s hemsida att Socialstyrelsen vill införa 18-års gräns på skönhetsoperationer samt att de även vill att det ska krävas tillstånd för att få utföra skönhetsoperationer. Vad som är otroligt skrämmande med denna artikel är att jag trodde att detta givetvis redan var fallet. Så i dagsläget får vi inte köpa starksprit eller ens en endaste liten öl över 3.51% förrän vi är 20 (från Systemet), men det är fritt fram för oss att som sköna naiva 14-åringar skaffa bröstimplantat eller fixa näsan. Hur kan man som barn få fatta ett sådant beslut? Hur är det ok Sverige?

Här ska det tilläggas att hela detta inlägg syftar till skönhetsoperationer, alltså sådana som en helt normal, frisk och kry kvinna (eller man) väljer att utsätta sig för. Rekonstruktiva ingrepp har ett annat syfte, en annan mening och innebörd.

Hela PIP skandalen var ju nästintill skrattretande. Med denna vulgaritet menar jag givetvis inte att traumat av att ha gift i sin kropp är skrattretande, men det faktum att människorna har sagt ja till att låta främmande material införas i sin kropp, enbart för att de ska bli snygga, bara för att upptäcka att det var farligt! Nejmen, hoppsan! Givetvis är det inte ok att PIP implantaten var farliga, men i och med skandalen fick jag intrycket av att kvinnorna såg på en bröstförstoring som något de nästan kräver, eftersom "man ju får så bra självförtroende" och bla bla bullshit.
Att förstora brösten är ett invasivt operationsingrepp, det är inte bra för kroppen - Så enkelt är det! Så fatta min chock när jag nu läste denna artikel i DN, där Socialstyrelsen vill kräva att skönhetsoperationer utförs av specialläkare med tillstånd. Att det inte sedan dag ett har varit så är ju rent ut sagt helt     jävla     vansinnigt! Vem i hela världen skulle operera en tumör utan en onkolog? Vem vill föda barn utan en barnmorska? Och vem vill operera hjärtat utan en kardiolog?

Det var fantastiska Carolina Gynning som myntade termen "knulldocke-look" i sin bok Ego Woman. Aldrig har väl ett uttryck varit så deskriptivt?  Problemet är att de kvinnor som opererar sig aldrig kommer att ses i makthavande eller inflytelserika roller. Vad jag menar med det är att en Heidi Montag (bilden) look aldrig kommer att synas på en statsminister. Så ett barn får alltså fatta ett sådant slutgiltigt beslut efter att ha sett supersöta Selena Gomez kyssas med tonårsfavoriten Justin Bieber. Tanken att "sådär vill jag också se ut" sätter sig som ett litet frö i bakhuvudet. Ett quick-fix-facelift lovar oss evig lycka och skönhet inom 30 min, ja varför inte? Och plötsligt ser man ut som en 40-årig amerikansk hemmafru, trots att man bara är... 15. Riktigt obehagligt!


Idén att ett schysst litet boob-job ska ge oss självförtroende är riktigt skrämmande, vad hände med oss kvinnor?

När gick det så snett?

Och hörrni, skyll inte på de glittrande vackra kändisarna! Som vuxen, mogen och stark kvinna vet vi att de, under sina lager med smink, är vanliga dödliga precis som vi! 

Mitt liv som blekfis

Det var i tonåren som jag upptäckte det- jag är en blekfis! Som barn var jag mest bara irriterad på mamma och pappa som panikartat smorde in mig i solskyddsfaktor 15 (starkaste på jorden på sena 80 talet!) och tänkte väl aldrig en tanke på det faktum att jag var vitast i världen efter sommarlovet. Men strax efter puberteten drog igång och medvetandet om min egen kvinnlighet slog till som en käftsmäll såg jag det. Mina solbrända snygga kompisar som "varit på Mallis" på sommarlovet eller "åkt skidor i Chamonix" på sportlovet skrattade gott åt min mjölkvita nästan transparenta hudfärg. "Asså solar du aldrig eller?" var en ständigt återkommande fråga, och det var ju sant. Jag var för upptagen med bada, leka eller bara helt enkelt att springa runt för att hinna med något så omåttligt tråkigt som att sola. Men så var det ju som så att i och med att jag började växa in i min nyfunna roll som kvinna så kände jag att det var dags att börja sola. Efter omåttligt många misslyckade försök, som mest resulterade i sömnlösa nätter med svidande rödbränd hud som jag sedan, likt en orm, sakta men säkert ömsade, slog det mig att jag kanske inte KAN bli brun. Detta var givetvis något som kära mamma i många år försökt förklara för mig, men snälla nån inte lyssnar jag väl på hennes visdomsord förrän det är försent?!

Sanningen är att det är svårt att vara blek. Folk tror att det bara handlar om att man är "lat" när det kommer till solandet och de tar nästan illa upp. Personligen upplever jag det som ett ständigt återkommande problem, alltså inte för mig men för andra. Att föröka förstå hur jag kan vara så konstig som inte gillar att sola. Det faktum att jag inte kan bli brun tror de att jag hittar på. Min pojkvän tror (efter fyra år tillsammans) fortfarande att bara jag får tillräckligt med sol så kommer det att ske. Folk går liksom inte med på det! Att jag måste sitta i skuggan på soliga dagar är inte socialt accepterat. Sedan är det ju tråkigt att aldrig bara sporadiskt kunna springa ut under en solig dag utan att först ta 15 minuter och omsorgsfullt smörja in med solskyddsfaktorn. Jag vill tillägga att alla mina syskon har jättelätt för att bli bruna, jag drog nitlotten. Det tog tid för mig att acceptera det.

En vacker dag kom brun-utan-sol in i mitt liv, det var så dags för mig att bli brun! Jag frågade mamma vad hon trodde om min idé och hon bara skrattade, "Du kommer att se jättekonstig ut, acceptera att du är blek och att det är vackert istället" - Aldrig i livet! Jag vill vara brun, så jag drog på krämen och väntade med spänning på att äntligen se riktigt tan-tastic ut. Resultatet var i likhet med bilden bredvid. (Notera dock att det inte är jag på bilden, vill aldrig ta cred för en sådan skön look!) Brun utan sol har säkert sina fördelar, jag har inte upptäckt dem ännu...

Häromdan diskuterade vi solning på jobbet. Vi inledde samtalet med att skratta gott åt att jag är en Benetton reklam jämfört med alla andra. Minns ni dem? Ljushyade och mörkhyade människor i färgglada kläder som skrattade, kramades och hoppade runt. Härliga reklamer som jag nu förkroppsligar eftersom jag alltid - no questions asked, alltid är blekast av alla! Samtalet gick vidare till solaruim. De andra diskuterade vilt hur många gånger i vecka de solar, vilka solarium de går till och hur länge de går. En värld jag aldrig ens skulle våga tänka tanken på att träda in i! Jag frågade givetvis som de inte var lite oroliga över det faktum att de mer eller mindre tackar ja till hudcancer genom att sola i solarium? Nej det var tydligen inga problem, huvudsaken är ju att man är snygg. Såpass? Och när en av kollegorna sedan stolt berättade hur hudcancer går i hennes släkt och de alla dör av det, ville jag nästan skrika. "Vad är det för vansinne du håller på med?!" sa jag till henne, varpå hon skrattade och menade att hon kommer att få det ändå, så varför inte vara snygg samtidigt. Och där kom den - fördelen med att använda brun utan sol.   

Jag är nu 26 år gammal och har äntligen funnit mitt lugn och visshet i att min bleka, solskyddsfaktorsmorda, smälter-in-i-väggen-vita hud är fint. Jag är blek och jag gillar det! Och seriöst, hur kan man inte påstå att dessa två blekfisar är vansinnigt vackra? Inte fasen behöver man vara brun!

Min inspiration för detta inlägg kommer från Cissi Wallins artikel i DN 2012-06-17 "Jag får kommentarer för att jag är blek"

Dags att skriva i bloggen

Det var min första tanke då jag vakande i morse. Ville jag skriva i just den här bloggen? Nej dessvärre var det inte så, jag ville skriva i den bloggen jag haft i dryga 12 år och som håller alla mina knasiga, härliga ungdomsminnen. Återigen är sidan nerlagd... Jag är så besviken. Den här gången var jag dock klok nog att spara alla tidigare blogginläggen så jag alltid har dem kvar, men jag lyckades nog dessvärre inte spara de allra senaste jag skrev. Suck.

Idag ska jag plugga. Det har jag sagt till mig själv i snart två veckor. Det går inte så bra med andra ord. Igår kom jag på att det givetvis var omåttligt viktigt att jag sorterar alla dvd skivorna innan jag drar igång med studierna, det var ett klokt val jag vill inte påstå annat. Dvd skivorna är så fantastiskt ordentligt sorterade. Häromdagen var jag istället givetvis tvungen att installera mjukvaror i datorn. Poängen var att dessa mjukvaror skulle underlätta studierna och allt skulle gå så lätt att jag i fortsättningen bara behövde snegla mot datorn och så -POOF! Allt gjort! Jag installerade sedan diverse mjukvaror i ett par timmar och såg hur min stackars lilla maskin blev alltjämt långsammare och långsammare. Jag måste givetvis köpa mer ram-minne! Sedan spenderade jag resten av dagen på Amazon i hopp om att finna ram minnen till bra pris (vilket jag även vill tillägga att jag faktiskt gjorde)
Prokrastination är vad experterna skulle kalla det. Personligen kallar jag det "mycket-viktiga-saker-jag-genast-måste-göra".

Jag såg på fotbollen igår, EM 2012 om någon lyckats missa det. Sverige - Ukraina, jag skrattade förnöjt åt hur Sverige skulle krossa värdnationen på hemmaplan. Oj vilken förödmjukelse! Och en förödmjukelse var det... Detta resulterade i att jag sedan var förbannad resten av kvällen. Jag tror faktiskt att jag fortfarande är lite förbannad!

Det är alltid spännande när klockradion drar igång när man redan har gått upp för ett bra tag sen och helt glömt att den fortfarande gör sig redo för det stora vakna-det-är-morgon-kalaset! Jag undrar alltid varifrån jag hör musiken spela, som en liten engagerad hundvalp sitter jag och glatt lyssnar på de knasiga grannarna som spelar musik jättehögt. Tsss, riktiga knasbollar!

Så, till det viktigaste av viktiga ämnen. Apple WWDC12 startade igår, för den som inte vet vad alla dessa bokstäver står för kan jag meddela att det minsann betyder WorldWide Developer Conference 2012. Glamouröst eller hur? Hursomhelst, detta veckolånga event hålls under sommaren varje år och är den stora höjdpunkten i alla nördars kalender! Det är vår Paris fashion week. Jag hade hoppats på en ny iPhone 5 (vem gjorde inte det?!) och nya iOS6, men de lyckades överrumpla mig med en sprojtans ny MacBook Pro med retinaskärm! Prislappen är på dryga 20000:- och förmodligen värt vartenda öre! "Hallå, man kan ju få en bra dator för typ 4000:- nuförtiden?" Är den normala människans reaktion. Och visst är det sant, man kan få en bra dator för 4000:-, men saken är den att jag är inte intresserad av en bra dator, jag vill ha en JÄTTEBRA dator! En som är så bra att den bara håller och håller och håller. En som är så monsterbra att om man spiller en hel kopp kaffe i den så bryr den sig inte alls! En som är så fantastiskt bra att den kan köra två operativsystem samtidigt och inte ens blinka! En som är så ohyggligt bra att trots att den är Fem år gammal så är de tekniska detaljerna så bra att de motsvarar en sprillans ny 4000:- dator idag! En som är så vansinnigt bra att då man tappar den från sängen eftersom man somnat ifrån den så händer ingenting! En som är så sjudundrans jättebra... Ja ni fattar vinken. Min dator är riktigt riktigt riktigt jättebra, och vi är bästisar!
Jag vill även matematiskt bevisa hur mycket bättre det är att lägga lite pengar på sin dator. Jag köpte min dator för fem år sedan som sagt, då kostade den 11000:-, min käre pojkvän har under samma period ägt fyra olika datorer, detta eftersom de hela tiden går sönder. Varje dator kostade runt 6000:- så under denna femårsperioden då jag har spenderat 11000:- på min dator (den har aldrig behövt lagas) så har han spenderat 24000:- plus diverse olika reparationer.