Vuxenacne

Jag var 12 år gammal då jag fick min första finne. Innan dess hade jag perfekt hy, alldeles underbart len och porslinsslät. Finnarna bara dök upp den dag, och de bjöd in hela släkten! Jag var som en dalmatin, helt prickig - hela tiden! Detta var ju helt socialt accepterat då jag var 12, 13, 14 och 15 år gammal och jag visste att hur jobbigt det än var så skulle finnarna sakta men säkert försvinna, så jag brydde mig faktiskt inte så mycket. Men gissa vad? Inget hände. Finnarna bara fortsatte att blomma ut i mitt ansikte, över min rygg, mina bröst och i bland till och med på benen. Då jag var 18 år gammal hade jag provat all Clerasil och alla krämer Sverige någonsin har producerat, all antibiotika som någonsin skapats och outtömliga andra ideér, dieter osv. Inget, och jag menar INGET hände. Finnarna bara fortsatte att explodera fram i mitt ansikte. Mitt självförtroende började nu sakta men säkert att dvala, jag såg ut som en 13-åring med alla dessa finnar och jag började nu äcklas rejält av dem. Tillsist fick jag så en remiss till en dermatolog och jag fick min första dos Roaccutan. För dig som inte vet vad Roaccutan är så kan jag bidra med lite historik kring medicinen. Det är en svindyr tetracyklin som, enligt Wikipedia, först framtogs till att vara en cancerkur. Ja, om jag ska vara ärlig vet jag inte om det är sant eller inte, men det är en sjuhelvetes stark medicin som verkligen förstör levern och även kan ge svåra depressioner. Man tar medicinen i en kur på 6 månader och under denna tid bör man inte få en endaste solstråle på sin ömma hud, ej heller dricka en endaste ynka liten droppe alkohol. Som nybliven 19-åring och dessutom nybliven singeltjej var det en prövning, men hör och häpna det funkade! Finnarna försvann, min hy blev len och slät och fin igen.

Det var ren magi och jag var så himla lycklig! 

Surprise surprise, en vacker dag ett drygt år senare dök de upp igen. Likt en svärm invaderades mitt ansikte, och kampen togs så upp igen. Åren gick och medicinerna blev starkare och starkare, tills en remiss åter dök upp i min hand. Dermatologen kallade på mig, och Roaccutanet blev åter i min ägo. Detta hände för ett år sedan och precis som förra gången spreds lyckan åter inom mig, min hy blev len och slät och fin, denna gången dock full av acneärr och små milda rynkor. Jag var glad. De små fina rynkorna gav mig åldern tillbaka! Tro mig, att som 26 år gammal bli leg-kollad då man köper RedBull är så långt ifrån smickrande det kan bli! 

Men så sitter jag nu här... sex månader efter avslutad kur, med ett ansikte fullt av finnar. Jag ska inte överdriva, det är verkligen inte lika illa som det var innan, det är väldigt mycket bättre, och jag får inga finnar på ryggen eller bröstet alls! Nej de är enbart lokaliserade till ansiktet, tack och lov. Men jag är besviken. Jag är besviken på min kropp, varför gör den såhär mot mig? 

Mitt nästa steg i kampen blir i vanlig ordning att köpa den senaste mirakelkrämen som lovar allt och kostar äckligt mycket pengar, enbart för att jag sedan ska upptäcka att den givetvis inte funkar alls utan snarare ger mig fler finnar än innan. Jag ska nog även försöka akupunktur, en ny diet och mer mer mer träning! 

En lite skönt amerikansk-inspirerad idé jag hade tänkt mig på att försöka är att träffa en psykolog. Kanhända att mitt problem är psykosomatiskt? 

Jag är dock mycket tacksam över att veta att underbart vackra Cameron Diaz har samma problem som mig, det känns bra att veta att jag inte är ensam. Cameron, en vacker dag ska vi vinna!