De svenska bloggbrudarna

De är unga, snygga, framgångsrika och sprängfyllda med åsikter, jag talar givetvis om de svenska bloggbrudarna.

Är jag den enda som är helt och hållet genomtrött på dem? Mer osköna människor har jag då aldrig upplevt. Jag var inne och svävade runt ämnet i inlägget "Jag sa precis vad jag tyckte", men känner nu att det kräver sitt eget inlägg.

Jag har spenderat ett par dagar med att lyssna på Alex och Sigges podcast. En podcast som stundtals får mig att skratta högt, stundtals vilja gråta och stundtals vilja slänga datorn i väggen. I alla fall så tycker jag att det är lite kul att få mina tidigare åsikter om Alex Schulman krossade. Jag måste erkänna, berättigat eller inte, tyckte jag tidigare att herr Schulman var ett jävla arsle! Jag har givetvis aldrig träffat mannen så har enbart skapat denna uppfattning om honom genom hur han porträtterades och delvis även valde att bli porträtterad i media. Han var, tillsammans med sin förra fru, en del av bloggeliten och tycktes alltid vara riktigt knakelibrakfull av åsiktsgalla att spy över folk. Det var min kära syster som tjatade på mig att börja lyssna på Alex och Sigges podcast, "den är såååå rolig, du kommer älska den!" Men va?! "Känner du mig inte alls?!", blev mitt svar. Nej, förklarade hon, han är inte alls sådär jobbig längre, han har skilt sig och blivit normal! Haha, och visst fan hade hon rätt. Så det var men en nyfunnen entusiasm för Schulman som jag började rota lite i den svenska bloggsfären, ett område jag gärna håller mig långt borta ifrån vanligtvis, men nyfikenheten på Schulmans exfru tog ett järngrepp om mig.

Så sitter jag här nu, ilsken, bitter och rentav förbannad på dessa kvinnor, bloggbrudarna. De skapar en så oattraktiv världsbild, med en attityd som säger "Here I am - take it, or fuck off!" Ett motto som jag vanligtvis skulle anse kanske varades lite coolt och tilltalande, har nu kommit att bli synonymt med dessa "fuck you"-pekande brudarna som väller ur sig sina starka åsikter över allt och alla. "Know me, know my ways" tycks vara deras levnadsmotto, och det används liksom som ursäkten till varför de helt tycks sakna solidaritet.

Aaa men yttrandefrihetslagen då? Man har faktiskt rätt att säga vad man tycker fritt i detta land! Ja, visst har vi alla det, men det är kanske inte det som är poängen jag försöker förmedla heller. Att brudarna har åsikter stör mig inte, att de uppenbarligen är mycket starka kvinnor stör mig givetvis inte heller, att de är snygga är förstås inget problem, men attityden... oj oj oj, attityden klarar jag inte av!

Häromdan befann jag mig i en mataffär och "råkade" lyssna på en tjej som berättade för sin killpolare om hennes äventyr ett par dagar tidigare. Storyn går som följer; hon hade hamnat i bråk med en annan tjej på en fest, häromdan satt hon på ett fik och fick syn på tjejen hon var så förbannad på och sprang då ut på gatan för att konfrontera henne. Ord växlas, tjej nummer två förklarar att hon var full på festen och att hon därför betett sig som hon gjorde. Tjej nummer ett accepterar inte detta och det slutar med att hon spottar den andra tjejen i ansiktet och går sin väg. (!!) Helt galen historia jag vet, men det jag störde mig på var att hon var så förbannat stolt över att hon spottat den andra tjejen i ansiktet. Hon verkligen njöt av att berätta detta för sin kompis och förtydligade om och om igen att hon "bara spottade henne i ansiktet och gick därifrån". En så fruktansvärt obehaglig attityd som jag verkligen inte klarar av. Det är den attityden - den där stoltheten över att man varit otrevlig som jag inte pallar! Hon berättade sedan en sjudundrans slutkläm på historien som lydde: "Hon ringde sedan och sa att hon polisanmält mig, jag sa 'fine, polisanmäl mig du, men du ska veta att jag tänker också polisanmäla dig!', 'varför?', sa hon, 'det ska du få se...' sa jag" Vilket fick mig att skratta lite lagom högt, raskt gick jag givetvis därifrån. Ville inte riskera att bli spottad på.

Kan man inte dela sina åsikter och vara trevlig samtidigt för att anses som frangångsrik som kvinna längre? Jag vägrar att tro att sådant är fallet. De här bloggbrudarna skapar en värld där kvinnorna ska ha rakbladstunga och sylvassa armbågar för att överhuvudtaget överleva. Jag tror givetvis att rakbladstungorna bottnar i en trevande osäkerhet inom bloggbrudarna. I allt större utsträckning använder vi sociala medier så som bloggar för att definiera vår egen identitet, alltså jaget. Och det är väl precis vad dessa kvinnor gör. De definierar sig själva och är förmodligen samtidigt livrädda för kritik, påhopp, känslan av att inte räcka till och kanske sitt utseende och använder då en dator och en stark attityd som sin sköld mot världen när de "finner sig själva". Det var väl lite det intrycket jag fick av Schulman i dessa podcastar med, alltså att han har många svagheter han lever med. Ju mer jag "lär känna" honom desto mer utlämnande ser jag att han är. Han berättar om sin terapi, sina svagheter och sina osäkerheter på ett väldigt modigt och hängivande sätt och blir på så vis även en starkare person tror jag. Sociala medier används alltså för att definiera våra identiteter, men den sociala responsen är minst lika viktig för vår identitetsbildning. Alltså hur andra ser oss, och där tror jag Schulman har hittat rätt. Han är fortfarande lika åsiktsfull som förut, men delar med sig av sig själv på ett sympatiskt vis som gör att han i mina ögon växer som människa och man, vilket givetvis betyder att andra ser det på samma vis. För mig gick han från att vara skrikig och full av tonårsattityd till att bli en kul och intressant person på bara ett par dagar.

Så snälla bloggbrudarna, ändra era jävla tråkiga och oorginella attityder! Jag tror att budskapet i era bloggar och era härliga kvaliteter som kvinnor försvinner bort i myllret av attityd.