Gymma i måtta

Så vi befinner oss i ett nytt år. Jag var på gymmet igår (första gången på en och en halv månad) Det var fullproppat av nyårslöften! Jag är givetvis imponerad av människor som satsar stort och bestämmer sig för att ta tag i "flabbet", eller bli hälsosamma eller vad det nu än är som är motivationen. Det är bara synd att veta att om en/ två månader kommer majoriteten redan gett upp. Jag vet inte vad man kan ha som fortsatt motivation för att hålla uppe träningen. För mig är det enkelt, jag motiveras inte av viktminskning eller hälsosamma syften... Jag motiveras av det enkla faktum att jag är som en Golden Retriever. Om jag inte får röra på mig regelbundet blir jag knasig. Det är en rätt skön motivation, eftersom jag inte direkt behöver bry mig. Drivkraften att få röra på mig innebär att jag snarare måste hålla mig från att gå till gymmet än tvärtom. Anledningen till att jag inte gått till gymmet på en och en halv månad nu är faktiskt att jag har haft för mycket att göra. Retreveraktig som jag är kan jag inte bara gå en gång i veckan, utan jag blir vansinnigt rastlös och går tre gånger i veckan istället. Därför var jag tvungen att sätta stopp helt, för att fokusera på plugget istället.

Jag tror att gymkläder kan bidra till en ökad motivation. Vad jag menar är att om man går till gymmet i sina gamla mjukbyxor och en på-tok-för-stor spons-tshirt (som egentligen borde slängts omedelbart efter företags kick-offen) så passar man inte in. Givetvis inte enligt andra människor, utan enligt sig själv. "Kolla på alla andra smala gymmiga människor i sina tighta snygga gymkläder i glada färger, här står jag och vittnar om att jag var på kick-offen 2006 och passar inte in". Investera istället i sprojtans nya och mäkta snygga gymkläder! Då hör man plötsligt hemma på gymmet och behöver inte känna sig out of place när man går nästa gång, även om man kanske inte har världens gymkropp.

Stort nej!

Humm, det behöver ju inte vara Stella Mc Cartney for Adidas, men coolt är det!

Jag lider av ett jättelyxigt "problem". Ja hatet kommer välla över mig nu, men here goes: Jag går ner i vikt för fort.
Förklaring till varför detta är ett problem: Jag blir minimal, alltså superspinkig omedelbart. Det är givetvis inte en snygg look, och det kommer med lite smått ytliga komplikationer som tex att mina kläder inte passar, de fullkomligt faller av mig. Jag ser ut som ett bobblehead med mina spinkiga lilla kropp och normalstora huvud! Till detta hör att jag har ganska "redig" benstomme. "Big Boned" vore att överdriva, men jag har inte supermodellsmalt skelett. Vilket då i sin tur innebär att då jag är superspinkig ser det ut som jag har ätstörningar eftersom mina revben syns etc... Hur åtgärdar jag detta problem? Genom att äta. Nu ska gudarna veta att jag älskar att äta. Men det finns en gräns för hur mycket jag kan sätta i mig! Jag orkar helt enkelt inte hålla takten som krävs för att jag ska fortsätta ha en "normal" hälsosam look, så då äter jag skitmat. Doughnuts, hamburgare, godis och glass i mängder. Detta är ett mer omfattande problem eftersom jag då mår rätt dåligt, plus att mina stackars artärer inte mår bra av massa dåliga fetter, och allt det jävla sockret fuckar upp mitt system. Vad är mitt alternativ, kanske proteinshakes? Haha, då blir jag något slags muskelmonster istället. Mamma säger att sötebrödsdagarna kommer att vara över så snart jag fyller 30, hon har förmodligen rätt så det gäller väl att ta vara på förbränningen nu, medan den är så hög menar jag.


En gång när jag galopperade runt på löpbandet kom en kille och började jogga på bandet bredvid. Det tog ett par sekunder innan hettan från hans svettiga kropp började göra sig märkbar borta hos mig. Sedan dröjde det ytterligare ett par sekunder innan den kom - stanken. Mannen luktade så mycket svett att jag fick en smärre chock. Jag kan tolerera lite svettlukt, det är ju ett gym liksom. Svettas man inte gör man något fel! :) Men det här var fasansfullt! Jag var tvungen att omedelbart ge upp racet mot mig själv och försvinna bort, långt bort från denna man. Stackars sate, men OJ, det var en out of this world experience!

För övrigt är jag alltid imponerad av alla de tjejer (och killar) som ser supersnygga ut när de gymmar. Jag ser ut som hämtad ur en skräckfilm, ofattbart att folk inte flyr i panik när jag kommer traskande. Men så finns de där kvinnorna som bara lyyyyser. De springer fjäderlätt i timme efter timme på löpbandet, utan den endaste svettpärla ringlandes från tinningen. Makeupen alldeles intakt och håret i en perfekt mjuk och len hästsvans. De liksom glittrar. Jag springer fyra minuter och jag ser ut att ha sprungit ett maraton i rekordvärmen i Australien. Men jag trivs ändå, jag orkar inte bry mig om hur jag ser ut längre när jag gymmar... Har brytt mig så många år. Nu är jag nöjd och glad. Så det är bara att se upp när jag dyker upp, makeupfri och oborstad. Flyttar ni er till det löpbandet på andra sidan rummet så förstår jag och förlåter.

Mila Kunis kör också makeup fritt på gymmet, skönt!